Svensk politik glider bort från verkligheten. Partierna bakom Januariöverenskommelsen, JÖK, lever i ett parallellt universum långt från svenska folket.

Det är bra att Jan Björklund avgår. Han har varit en av de värsta. Jag har haft svårt att sätta ett ord på det nya och dominerande beteendet i svensk politik, som går ut på att profilera sitt eget parti enbart genom att ta avstånd mot andra partier.

Björklund lovade sina barn att aldrig någonsin samarbeta med Sverigedemokraterna. Vad är det för slags politik? Att titta på vad ett annat parti säger och tycker, för att sedan inta motsatt ståndpunkt.

För mig låter det mer som en treåring i trotsåldern än en partiledare i 55-års ådern. Men för barn är trotsåldern en del av den naturliga utvecklingen till en självständig individ. Så trotsålder passar dåligt som jämförelse.

En som funnit bättre ord på Liberalernas och Centerpartiets beteende är Johan Hakelius. I sin Expressen-krönika kallar han det för ett slags ”nypuritanism”. Det enda som betyder något är att hålla på sitt och inte beblanda sig med andra, allra minst med dem som kan ha andra perspektiv och prioriteringar.

Denna nypuritanism tog sig exempelvis uttryck i torsdagens ledare i DN då man hyllade Jan Björklund och beskrev senaste halvår som ”hans bästa tid som partiledare”.

Samma dag kom Novus som visade att Liberalerna ligger på 2,7 procent. En nivå jämförbar med Feministiskt initiativ för något ett år sedan.

Om detta resultat är en följd av Björklunds bästa tid som partiledare, frågar Hakelius: ”Hur skulle resultatet av hans sämsta tid se ut? Minusränta har vi vant oss vid, men negativt opinionsstöd?”

Samma sak i Centerpartiet. När Annie Lööf höll tal nyligen gav hon sig självberöm för att ha kompromissat och gjort svåra avvägningar med Socialdemokraterna.

– Den som tar i, får en del smuts på fingrarna, men när allt kommer omkring, vad har de rena händerna uträttat här i världen? citerade Lööf en dikt av Birger Norman som Thorbjörn Fälldin gillade.

Men vad är det man uträttat, och varför? Jo, man har svikit väljarna som man gång på gång lovat rösta fram Ulf Kristersson (M) som statsminister. Och man svek väljarna av ett enda skäl: inte ge Sverigedemokraterna möjlighet till inflytande.

Jag är tvärsäker på att Thorbjörn Fälldin hellre hade smutsat ner händerna för att samverka inom den majoritet som de icke-socialistiska partierna har i riksdagen, än att smutsa ner händerna för att ge Socialdemokratin fortsatt maktinnehav i ytterligare en mandatperiod.

Självklart måste ansvarsfulla politiker smutsa ner händerna genom kompromisser, men det är ju ändå alltid syftet med skitjobbet som ska bedömas. Varför tar man i och sliter i smutsen?

Och syftet för L och C har efter valdagen varit att göra tvärtom mot vad Sverigedemokraterna vill. Försöka isolera dem. Inget annat.

Det är så puritaner agerar. Och att isoleringsförsöken tvärtom har resulterat i ökat stöd för Sverigedemokraterna, gör agerandet ännu mer puritanskt, eftersom puritaner gärna ser sig ratas av hela världen. De stärker dem bara i sin övertygelse.

Svenska folket, förmodligen också många L- och C-väljare, är inte intresserade av att göra dessa puritanska försök att isolera SD till överordnat mål i riksdagen. Väljarkåren kräver handlingskraft mot samhällets verkliga problem: den växande kriminaliteten, urholkningen av välfärden, förfallet av infrastrukturen och den ökande otryggheten.

För de fanatiska puritanerna är inte sakfrågorna och samhället i stort det intressanta. Däremot håller man hårt på sina fixerade idéer, som att isolera landets tredje största parti. Om man lyckas eller ej spelar ingen roll. Det är ambitionen som räknas. Inte resultatet.

Det blir intressant att se hur svenska folket förhåller sig till denna nypuritanism i nästa val.