Skillnaden på debatt är enorm mellan Sverige och Danmark. Hos oss sprider S-ministrar grundlösa glåpord om Ungern, medan man i Danmark tar gränskontroller på allvar.

Ett nyttigt sätt att skapa sig perspektiv på svensk samhällsdebatt är att följa vad som diskuteras i andra länder. Ofta hamnar den svenska då, tyvärr, i dålig dager. Den präglas av ministrar och partiledningar som sprider dynga om dem man ser som sina motståndare. Snarare än att ta upp de många angelägna problem som finns och som svenska folket kräver ändring på.

Ett exempel är hur S-ministern Annika Strandhäll skriver värsta sortens förolämpningar mot andra europeiska länder. Fattar inte Strandhäll hur grovt och dåraktigt det blir när hon hävdar att det ”osar 30-tal” om Ungerns familjepolitik? Grovt eftersom det implicerar massmord, dåraktigt eftersom de verkliga offren för 30- och 40-talens förintelse bagatelliseras när de jämställs med subventioner för att öka barnafödandet.

Strandhäll skapar inte enbart diplomatisk oreda, hon flyttar fokus i samhällsdebatten från verkliga problem till en retorisk dynghög.

Och samtidigt i Danmark: Förslag har lagts i folketinget om att införa permanent gränskontroll mot Sverige för att hindra svenska kriminella från att korsa gränsen.

Dansk Folkeparti har lagt förslaget eftersom de ser hur många illegala invandrare och kriminella kunnat stoppas genom gränskontrollerna mot Tyskland. Och de behövs också mot svenska gränsen, eftersom Sverige saknar förmåga och vilja att kontrollera lagbrytarna.

– Det är inte någon hemlighet att vi är bekymrade över att den svenska utlänningspolitiken, som vi anser är extremt olämplig, och som har gjort att det har kommit riktigt många människor till Sverige. Det gör också att det uppstår situationer i Sverige som vi måste skydda oss emot, säger Martin Henriksen, invandringspolitisk talesperson för Dansk Folkeparti.

Danskt fokus på konkreta åtgärder för att stärka säkerheten för det egna landets invånare står mot svenskt fokus på grälsjukt struntprat.

Är det för mycket begärt att svenska politiska etablissemang höjer den intellektuella nivån ett antal snäpp? Vi har så mycket som behöver åtgärdas i verkligheten att det borde vara självklart att inte slösa tid på strunt.

Men det är klart, har man inget annat att erbjuda än strunt blir det svårt. Så illa vill jag inte tro att det är. Och väljarkåren har snart ett val där de kan markera att de vill ha politiker som sysslar med verkligheten och inget annat.

Rösta i EU-valet i maj. Rösta på dem som ser till verkligheten. Och rösta bort skitsnackarna!