Det är inte Navid Modiri som trivialiserar

Den som inte accepterar åsiktskorridoren utan tvärtom vill samtala med alla, inte minst meningsmotståndare, kan råka illa ut. Just nu är Navid Modiri utsatt för hatkampanj i svenska medier för att han intervjuar fel personer.

När Navid Modiri i sin podd haft den kontroversielle journalisten och ”förintelseskeptikern” Ingrid Carlqvist som gäst menar Sydsvenskan – i flera artiklar – att det är ”ansvarslöst” att intervjua henne. Yttrandefrihet som motiv döms ut som ”det gamla gnölandet” och att hänvisningar till yttrandefrihet är ”ironiska”. Tidningen raljerar om att Modiri ”gynnar … stackars tystade hatideologier”.

Andra så kallat liberala tidningar instämmer i kritiken mot Modiri. ”Det är inte de mest extrema rösterna som behöver fler plattformar i dag, utan tvärtom”, skriver Dagens Nyheter.

”Det är dags att sluta dalta med extremister”, skriver Expressens Jens liljestrand. Att Modiri försöker ”hitta fram till människan där bakom” döms ut med frågan ”Måste vi?”

Det är skrämmande att se hur totalitära de liberala medierna blivit. Liberaler står inte längre upp för yttrandefrihet, annat än för dem som tycker som de själva. Alla andra ska hånas och tystas.

Som tur är finns dock avvikare som står fast vid det gamla, hederliga försvaret av yttrandefrihet – som bara har värde när man försvarar meningsmotståndares rätt att yttra sig och delta i samhällsdebatten.

”De som vill kringskära vilka påståenden som får yttras i offentligheten undergräver därför det öppna samhällets fundament”, skriver Håkan Boström i Göteborgs-Posten. Han påpekar att ”Modiri med sitt lugna och sympatiska sätt ganska effektivt ifrågasätter och nyanserar Carlqvists konspiratoriska världsbild. Ingen lär ha blivit nazist av att ha lyssnat på detta. Kanske slutade någon att vara det.”

Till saken hör att Modiri intervjuar personer från alla kanter. Idén är att just undersöka hur de opinionsbildare som utestängs från etablissemangsmedier tänker och tycker.

För mig kan man inte ha ett ädlare syfte än att försöka förstå hur meningsmotståndare tänker. Som bloggare försökte jag komma i kontakt med fundamentalistiska islamister för att höra hur resonemangen går. Men det var omöjligt. När jag exempelvis besökte samtal med ex-muslimer och konstnären Lars Vilks, med DN:s förre chef Arne Ruth som moderator (på den tiden stod DN för yttrandefrihet), dök ett gäng fundamentalister upp. Arne Ruth gav dem ordet. Gruppens ledare riktade (på arabiska) ett antal förtäckta dödshot mot dem som lämnar islam och mot Vilks, sedan marscherade de ut. Ruth försökte från podiet få dem att stanna och delta i samtal, men icke.

Här går den verkliga skiljelinjen mellan upplysning och demokrati å ena sidan och totalitära hållningar som vägrar dialog, å den andra. Genom historien har den totalitära hållningen varit första steget, och det andra har blivit att bruka våld mot meningsmotståndare.

Och det blir talande när vi studera på vilken sida vissa medier numera hamnar.