EU är ett elände och har gått i fel riktning i årtionden. Men glöm inte att under folkomröstningen 1994 sågs EU som ett högerprojekt. Väljarna kan i maj tvinga fram en omsvängning bort från nuvarande byråkrati och överstatlighet.
Det går inte att rösta för Sveriges utträde ur EU i parlamentsvalet i maj. Vi väljer företrädare i Bryssel. Ju fler parlamentariker som har en kritisk hållning till överstatligheten, desto mer kan man göra om unionen.
Och detta är inte bara en from förhoppning. En omvärldsförändring som nu pågår är att konservativa partier blir betydligt starkare i många europeiska medlemsländer. Det innebär att Sverigedemokraterna kan få betydligt större möjligheter att göra om EU och återföra beslut till nationell nivå.
Efter valet i maj kan EU-parlamentets största partigrupp visa sig vara en konservativ EU-kritisk grupp, större än federalisterna i de nu största grupperna – EPP (M) och S&D (S).
En sådan grupp skulle dessutom kunna bestå av ledamöter från EU:s viktigaste och största länder som tillhör EU:s kärna – Italien, Frankrike och Tyskland.
I den grupp som SD nu ingår i, Europeiska konservativa och reformister (ECR), är Storbritannien och Polen de största länderna. De är viktiga, inte minst därför att deras ledamöter tillhör regeringspartier på hemmaplan, men med en större partigrupp som också omfattar kärnländer kommer att få en helt annat maktposition.
När Sverige folkomröstande om medlemskap i EU 1994 var det främst vänsterkrafter som var emot medlemskap, eftersom EG/EU då uppfattades som ett högerprojekt för marknadsekonomi och frihandel. Det är först därefter som den politiska överbyggnaden och byråkratin svällt över alla breddar.
Med ett betydligt större konservativt inflytande – som också kan stärkas i kommissionen eftersom den utses av regeringarna och dessa nu i större utsträckning är konservativa – kan vi på allvar utmana federalisterna.
Om väljarna röstar konservativt i maj kan vi slutligt och definitivt bryta utvecklingen mot allt mer centralisering till Bryssel. I maj kan Europas folk se till att mångfaldens Europa med mer självständiga nationer inte bara är en from förhoppning utan något som unionen tvingas till.