S har blivit överklass

Varför gjorde S sitt sämsta val någonsin? Sämre än valet 1911, då alla män fått rösträtt. Eftervalsanalyserna har börjat. Min slutsats är att Socialdemokratin inte längre förstår de väljare man säger sig representera eftersom politikerna blivit överklass.

Matnyttig inspiration till eftervalsdebatt finns i en ny essä av statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, Arbetarrörelsens förödande självbedrägeri. Han tar spjärn mot en rapport från socialdemokratiska vänsterflanken, tankesmedjan Katalys, som radar upp de gamla vanliga motsättningarna mellan arbetarklass och kapitalism.

Ljunggren skriver: ”Den rekommendation Katalys ger till S är att artikulera intressekonflikterna i samhället, snarare än att försöka framstå som en kraft för sammanhållning och gemenskap. Rekommendationen vibrerar av den klassiska vänstertanken om klasskampen som en drivkraft för samhällsutveckling.”

Det är alltså ett avvisande av folkhemmet. Och det är väl i sig typiskt för dagens socialdemokrati att avvisa det som gjorde partiet så framgångsrikt en gång i tiden. Men snarare än att bli mer vänster, så som Katalys avser, blir det paradoxalt nog så att när man avvisar folkhemstanken tvingar man fram överklassens välfärdssystem: ett som bygger på välgörenhet.

I en debattartikel i Dagens Samhälle har skribenten Malcom Kyeyune påpekat att när den gamla Socialdemokratin införde socialförsäkringarna handlade det inte om välgörenhet: ”Enbart den som bidrog hade rätten att kräva ut pengar, enligt principen en för alla, alla för en. Det var inte godhet som drev arbetarna till att gå ihop, det var nödvändighet och egenintresse.”

Arbetarklassen präglades av stolthet och arbetsmoral. Man var inte ute efter allmosor utan rättvisa. Kyeyune skriver: ”Den tidiga socialdemokratin var helt på det klara med att det var arbetarnas egenintresse, inte deras humanism, som fick dem att rösta på S. Idag är välgörenhetsanspråken dock oändliga.”

Varför är detta viktigt? Jo, för när välgörenhetsperspektivet blivit dominerande inom välfärdspolitiken för Socialdemokraterna (och övriga gamla partier), ges rättigheter åt nyanlända som de inte gjort sig förtjänta av, och det sker på bekostnad av dem som slitit, jobbar och betalat sina skatter.

Detta upplevs, med rätta, som extremt orättvist. Och det är orättvist i tre dimensioner. Först sker en omfördelning från dem som jobbar till en allt större grupp som inte jobbar och inte betalt skatt. Sedan reduceras nivån på välfärden från standardtrygghet till en sorts välgörenhetsnivå, eftersom många fler plockar ut rättigheter ur välfärden än de som svarar upp mot skyldigheterna. Till sist upplevs det som fel att politikerna gör dessa systemförändringar över huvudet på folket.

Inget parti har gått till val på att försämra välfärden för svenska folket, men det är det som blir resultatet när migrationen kostar hundratals miljarder kronor. Pengar som skulle kunnat gå till pensionärer, till sjukvård, omsorg, skola, till polis och annan trygghet.

Socialdemokratin har bytt från egenintresse och solidarisk finansiering till välgörenhet och godhetstänkande i välfärdspolitiken. Eller som Stig-Björn Ljunggren skriver: ”Dagens vänster … har bytt ut Marx mot Jesus. Det som avgör är den politiska viljan. Godheten.”

Och när den politiska klassen stjäl löntagarnas skattepengar för att dela ut dem till nyanlända, då har allt större del av väljarna fått nog. De som har goda inkomster anser att ”vi” har råd, men man frågar aldrig de som tjänar minst. I den politiska klassen utgår man alltid och enbart från sin egen välbärgade situation. Då har man råd. Men de skattepengar som används har i huvudsak betalas av de med låga till normala inkomster. Sverige tar ut mest skatt av vanligt folk. Politikerna skänker nu bort dessa medel till andra än dem som betalat in dem i syfte att säkra sin trygghet.

Socialdemokratin beter sig alltså som 1800-talets överklass. Man lägger beslag på halva ekonomin genom skatter, men urholkar välfärden för folket för att istället ge bort dem till andra – i syfte att sjäva, personligen framstå som goda.

Men folk är inte intresserade av att välgörenhet från politiker. Man vill ha sina egna skattepengar tillbaka i form av trygghet. Det är här det verkliga sveket finns, och som förklarar varför allt fler löntagare överger Socialdemokratin.