Om att gråta i politiken

Ännu en politiker kritiserar den ängslighet som präglar regeringsbildningen. Men är det värre att gråta över att göra det nödvändiga, än att sätta prestige före landets bästa?

Det är socialdemokratiska Folkbladets Widar Andersson som träffat nyvalde riksdagsledamoten Juno Blom (L) för ett samtal om politiska läget.

– Vi talar inte om våra visioner eller om vår sakpolitik eller om varför väljare proteströstar på SD utan vi sitter där på våra möten och talar om hur viktigt det är att vara mot det partiet; det är det som är den ”grå filten” som lägger sig över all sakpolitisk utveckling, säger Juno Blom.

Hon vill inte se ”samarbete eller förhandlingar” med vare sig SD eller V, utan talar om att de gamla partierna måste vara ”trygg i sina värderingar” om att vara ”mindre ängslig”.

– Det är ju helt orimligt att avstå från att få igenom sakpolitik som kan stärka friheten och säkerheten för alla de som förtrycks i vårt land bara därför att det ena eller det andra partiet röstar för vår politik, säger hon som arbetat mot hedersförtryck i Östergötland.

Som parti, och som människa, måste man vara tydlig med sin kärna och känna var ens gränser går och när man därför säger nej eller avgår.

– Att stå och gråta över den politik man gått med på att genomföra som Miljöpartiets Åsa Romson gjorde i november 2015 är något som jag aldrig skulle acceptera. Gråter man över regeringspolitiken bör man avgå ur regeringen, säger Juno Blom.

Detta kan låta klokt, men är det inte.  När Blom kritiserar Åsa Romson för att gråta, glömmer Blom att Romson ändå gjorde något rätt. Romson var med och beslutade om en liten skärpning av gränskontrollerna, trots att det stred mot allt vad hon och Miljöpartiet önskade. Romson insåg till slut vad verkligheten tvingade regeringen till, och hon gjorde det även om det fick henne att gråta.

Jag skulle mycket hellre se Jan Björklund gråta medan han släppte fram en konservativ regering och medgav att strängare migrationspolitik krävs, än att han (som hittills) ståndaktigt vägrar acceptera valresultatet. Då hade min respekt för honom ökat dramatiskt.

Den som gråter kan ju faktiskt ha insett att man hade fel, att det egna partiet står för orealistiska ”visioner”. Kommer en liberal i Liberalerna någonsin att inse att man har fel? Kommer man någonsin att acceptera verkligheten före ”visionerna”?