Nya avslöjanden visar att rädsla och osäkerhet gjorde att C och L kröp upp i Stefan Löfvens famn. Näringslivet har tungt ansvar för att S lyckas skrämma dem med SD.
I en långt reportage med många initierade källor avslöjar Torbjörn Nilsson i Expressen att det var nära att C och L släppte fram Ulf Kristersson (M) som statsminister, men att deras rädslor och obehagskänslor tippade över för att istället ge makten till Socialdemokratin, Så nära var det att Kristersson blev statsminister.
I mitten av december talade allt för att centerpartisterna skulle välja Ulf Kristersson. ”Sossefolket satt och grät på sina kontor”, säger en riksdagsledamot till Nilsson. Kristersson-grupperingen inom Centerpartiet hade ett övertag, men förlorar det.
Centerfolk kände sig obehagliga och de ifrågasatte hur Kristersson skulle kunna genomföra liberal politik. Man var rädd att SD skulle få för stor makt. Det fällde avgörandet, enligt Torbjörn Nilssons samtal med centerfolk.
Hur kunde detta ”obehag” växa sig så stort att man övergav det borgerliga samarbetet? Ett viktigt skäl är att alla etablissemang har smutskastat Sverigedemokraterna. Även näringslivet. Nobelstiftelsen mobbar ju ledaren för landets tredje största parti och dess 1,1 miljoner väljare, och vägrar släppa in Åkesson i deras finrummet (medan kommunister och islamister går bra).
Socialdemokraterna och alla vänsterkrafter har ju mycket starka, för att inte säga existentiella, skäl att skrämma med SD. Om det blir ett icke-socialistiskt samarbete i riksdagen är de röda borta från maken för mycket lång tid framåt. Bara genom att isolera och mobba SD, så att de borgerliga inte vågar prata med partiet kan S nå makten.
I denna socialistiska maktstrategi har näringslivet agerat nyttiga idioter. Man har nämligen instämt med S och utmålat SD som paria. Det innebär självfallet att S-propagandan har fått mycket större tyngd och trovärdighet hos centerfolket.
Men näringslivet har inga skäl att svartmåla SD. Jimmie Åkesson är den som mest rakryggat har tagit debatten med S och V om vinstförbud i välfärden, allt medan de borgerliga hukat i bänkarna. SD är det enda parti som konsekvent agerat för att ta bort den nya skatten på sjukvårdsförsäkringar. Oscar Sjöstedt har i SD-budgetarna talat för sänkta skatter, om än mest för medel- och låginkomsttagare.
Så varför har näringslivets företrädare agerat så kontraproduktivt? Jag ser bara ett skäl: man vill framstå som goda och snälla. Det är så lätt att falla in i mobbningen av någon som beskrivs som oanständig. Man kan göra sig massor med gratispoäng, tror man.
Men här har priset blivit högt. Genom att stämma in i socialdemokratisk skrämselpropaganda har man drivit C och L i armarna på S och därmed säkrat de rödas fortsatta maktinnehav.
Att vi har en socialistisk statsminister är näringslivets fel. I alla fall om Torbjörn Nilssons reportage inifrån Centerpartiet är korrekt.
Regeringsbildningen handlade om känslor, inte om sakfrågor. Därför hade Ulf Kristersson inga möjligheter att övertyga de oroliga. Men skälet till den uppskruvade oron – orsaken till att det blev som det blev – är att näringslivet har hjälpt Socialdemokraterna att stigmatisera SD.
Hade näringslivet hållit sig till sakfrågorna och givit Sverigedemokraterna erkännanden på de punkter där näringslivet rimligen borde gjort det, hade centerfolket inte bombarderats med hur farliga SD är från alla håll. Då hade säkert fler insett vad de är utsatta för – en energisk smutskastningskampanj som handlar om Socialdemokratins överlevnad som regeringsbärande parti.
Det är många som efter denna regeringsbildning borde fundera på om det är värt att sälla sig till de förment goda, bara för att det känns bäst i stunden. I realiteten skjuter man sig själv, inte i foten utan i mer vitala organ.
Sluta tramsa och sluta spela på rädsla inför Sverigedemokraterna. Granska partiets sakpolitik. Kritisera gärna, men gör det i sak inte genom att följa John med sossarna.