Inför trettioårsjubileet av 1989 då kommunistdiktaturerna i Europa föll, finns verkligen skäl att diskutera grundläggande värderingar. Total förvirring råder nämligen på många håll.

 I en DN-kolumn skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö att 1989 blev höjdpunkten för en lång liberal utveckling där kommunismens legitimitet urholkades, men att den därefter tappade momentum. Istället har vi sett nationalismens återkomst.

Heinö ser dessa perspektiv som varandras motsatser. ”Man kan inte samtidigt bejaka både universella och nationalistiska ideal”, påstår han.

Detta är naturligtvis helt fel.

I vanlig DN-anda erkänner Heinö samtidigt att ”nationalism och liberalism ibland kan dra i samma riktning”, som att störta kommunistisk ockupation i östra Europa. Men denna samstämmighet är bara ”tillfällig”.

Heinö exemplifierar med Estland: ”Nationalismen var avgörande för att Estland i dag är en välfungerande demokrati. Men den bidrog också till oförsvarlig diskriminering av ryssar på 1990-talet”, skriver Heinö. Men det är en väldigt historielös beskrivning.

Ryssarna ockuperade Estland och övriga östra Europa med vapenmakt. Dessa folk förtrycktes brutalt av ryssarna i fem årtionden. Familjer splittrades och oppositionella skickades till Sibiriens fångläger.

Att estniska folket via sina demokratiskt valda regeringar inte var beredda att ge ryssar medborgarskap utan att ställa språkkrav och lojalitetsförklaring gentemot den nyss befriade nationen är ju i högsta grad i demokratisk och västerländsk anda. (Man kan ju jämföra med hur Norge efter den tyska ockupationen under andra världskriget fängslade och avrättade de värsta förövarna bland tyska ockupanter.)

Att inte respektera olika nationers specifika historia är knappast en del av de fina universella värdena.

Nationalism och imperialism är oförenliga

Många blandar samman nationalism med imperialism, men de är faktiskt varandras motsatser. Sovjetunionen, som Heinö nämner, var imperialistisk och lade under sig nationalstater som Estland. Likaså var Nazityskland imperialistisk då man ockuperade nationalstaten Norge och många fler. Imperialism är däremot förenligt med universalism. Båda sätter sig över nationerna och de demokratiska folkviljorna. Medan nationalism bejakar mångfald, leder imperialism och universalism till likriktning.

Bara i nationer får universella värden mening

Det går inte vara demokrat utan att respektera nationalstaten. De som talar om världsregering för att rädda klimatet eller något annat gott universellt mål bekymrar sig inte om att en sådan blir utan demokratisk förankring.

Den otyglade universalismen leder till totalitära och elitistiska lösningar. Bara inom nationens ram får universella värden verklig mening.

När Tjeckiens förre president Václav Klaus tog emot frihetspris på Sverigedemokratiskt evenemang i Stockholm klargjorde han skillnaderna mellan mänskliga rättigheter (som är universella och därför varken kopplade till juridiskt skydd eller demokratiska avgränsningar) och medborgerliga rättigheter (som är kopplade till medborgarskap i en nationalstat som har skyldigheten att upprätthålla de medborgerliga rättigheterna i enlighet med demokratiskt beslutad lagstiftning).

Klaus menade att resonemangen om mänskliga rättigheter innebär förnekande av medborgerliga rättigheter liksom av skydd för olika länders egna traditioner och seder. ”Mänskliga rättigheter har inget medborgarskap. De är därmed destruktiva när det kommer till suveräniteten för enskilda länder, särskilt i dagens Europa”, sa Klaus och syftade på att EU-länder förväntas ta emot många migranter även om det undergräver medborgerliga rättigheter till välfärd, lag och ordning.

De universella, övergripande, värderingarna ska alltså ses som rådgivande principer och diskussionsunderlag, medan den konkreta lagstiftningen och uttolkningen måste ske inom nationalstatens ram. Bara som medborgerliga rättigheter får de absolut värde, snarare än att vara allmänt omtalade riktlinjer som saknar uppbackning i form av ordningsmakt.

Kulturkrig bara om det nationella förnekas

Det handlar alltså inte om att välja, universella eller nationella ideal. Det handlar om att inom nationen avgöra hur universella ideal ska konkretiseras – och viktigast av allt: upprätthållas.

Nationen är alltså förutsättningen för att några som helst universella ideal ska bli mer än fromma förhoppningar.

Det är synd att liberaler och vänsteraktivister inte inser detta, utan vill krossa nationen och därmed också krossar möjligheten att förverkliga sina universella ideal.