Jag hade hoppats att Adam McKay, regissören bakom den snabba, vassa och svarta humorn i ”Big Short”, skulle lyckats igen. Nu med biografi över USA:s förre vicepresident Dick Cheney.

Det finns massor att säga om Dick Cheney. Från fattig och turbulent start i livet gjorde han en lång och framgångsrik karriär både inom politik och näringsliv. Han har en för amerikansk politik ovanlig personlighet – tystlåten och hemlighetsfull. Samtidigt hänsynslöst effektiv.

Att han dessutom var höger, har ju självfallet gjort honom till en av vänsterns största måltavlor. Cheneys hemlighetsfullhet ger ju fritt utrymme för allehanda spekulationer och konspirationer.

Därför skulle biofilmen ”Vice” som nu går på svenska biografer, kunnat bli en riktigt vass satir där manusförfattaren/regissören Adam McKay slog åt alla håll.

Men nej.

McKay hade en fräsch distans till finanssektorn när han drev med finanskrisen 2008 i ”Big Short”. När han nu gett sig på partipolitiken förmår han inte hålla distansen, utan liknar mest vänsterrabiate Mikael Moore som hela tiden bara ska nita motståndarna, de som inte är vänster och inte vill socialisera.

McKay drar upp de gamla och för längesedan motbevisade anklagelserna om att USA avsatte Saddam Hussein för att komma över Iraks olja. Upphandlingarna som Irak efter Saddam gjorde, gick inte alls till amerikanska bolag, utan spreds på både europeiska och asiatiska oljebolag. Här är det som att filmen inte tagit in fakta sedan 2004.

Det är dock en fröjd att se Christian Bale i rollen som Dick Cheney. Att gestalta tysta och återhållsamma personer är det svåraste som finns för skådespelare. Man har mycket lite att kommunicera med. Ändå lyckas Bale. Blicken. Ansiktsuttrycken. Stor kraft och energi utstrålas med mycket små medel.

Det är denna rolltolkning som är filmens hela behållning.

Vänsterns kulturkrig blir helt ointressant, inte minst eftersom den är 15 år efter sin tid. Det är störande när all världens elände beskrivs som en följd av vad Cheney gjorde. Som om inte våld och krig är ett permanent inslag i Mellanöstern. Ja, ta bara kriget Iran-Irak, det var betydligt blodigare.

Detta skuldbeläggande av väst är så oerhört tröttsamt. Dessutom anser ju många inom vänstern att man nu borde trappa upp närvaron i Syrien. Hur ska man ha det? Ska USA ut ur, eller in i diverse länder?

Bäst blir det när privatpersonen Dick Cheney skildras. Han backades upp av och lyssnade alltid på sin fru, Lynne. Han månade starkt om sina döttrar, och när den yngste kom ut som gay sa pappa Dick att det inte spelade någon roll medan han kramar om henne.

Ja, filmen menar att Dick Cheney inte ställde upp som presidentkandidat för att skydda dottern, som han visste skulle bli ett slagträ i debatten om han ställde upp.

Däremot kunde han bli en mäktig vicepresident som höll i trådarna, medan George W Bush höll sig till det övergripande. I filmen beskrivs detta, precis som för 15 år sedan, som att W inte begrep någonting. Också det är vederlagt sedan länge. Till ledarskap hör att inte lägga sig i alla detaljer utan delegera till kompetenta medarbetare, något som västern aldrig förstått.

Och Dick Cheney var detaljernas mästare. Filmen beskriver honom också som en synnerligen slug och kalkylerande person. En som ser möjligheter även i bakslag. Han gjorde också en snabb karriär. Han blev stabschef i Vita huset som 34-åring, yngste någonsin, åt president Gerald Ford. (Stabschefen räknas ibland som motsvarande premiärminister.)

Denna slughet tillsammans med hans tysta och hemlighetsfulla agerande gör honom till det perfekta högerspöket. Men filmen saknar den lätta touch och underhållande distans som ”Big Short” hade, och lyfter inte.