Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

Den nye kulturministern har hyllat Mehmet Kaplan som hade samröre med islamistiska extremister. Kan vi ha överinseende med det?

I ett ovanligt inlägg föreslår Adam Cwejman, ledarskribenten i Göteborgs-Posten, att vi inte ska hänga upp oss vid att den nye kulturministern Amanda Lind hyllat den partikamrat som tvingades avgå som bostadsminister efter samröre med muslimska extremister som utfört hundratals politiska mord i Turkiet.

Det är en frågeställning som vi i dessa uppskruvade och hatfyllda tider borde fundera över en stund.

Ska vi någonsin förlåta politiska motståndare? Ja, på kristen filosofisk grund vore det fel att automatiskt utesluta förlåtelse, enbart på grund av att någon har annan politisk uppfattning.

Det är gärningen som ska bedömas, inte vem som utför den.

Att applådera en person som umgåtts med suspekta personer är naturligtvis omdömeslöst. Men är det ett snedsteg som diskvalificerar henne från att representera svenska folket?

Nej, jag håller faktiskt med Adam Cwejman. Det skulle vara guilty-by-association, som det heter på svenska. Amanda Lind har varit naiv, men man kan inte vara ansvarig för andra människors göranden.

Då utgår jag från att hon inte medvetet blundat för hans förehavanden, utan att hon faktiskt inte förstått att Kaplan hade dubbla agendor. Om hon vetat om extremistkopplingarna, då blir det svårt att ha överinseende med Amanda Lind. Då har hon ju bidragit till extremism på allra högsta nivå i svensk politik.

Men hur är det med Mehmed Kaplan? Går han att förlåta? Det är en knivig fråga. Mitt svar är: det beror på om han ångrar sig och förstår att extremism inte är förenlig med demokrati. Så som person, medmänniska, kan han förlåtas om han visar ärlig ånger. Men eftersom han inte ens erkänt att han gjort fel, utan avgick för att andra uppfattade det som fel, är han inte i ett läge att be om förlåtelse.

Ett oavvisligt krav för att kunna inta en mer förlåtande attityd i svensk samhällsdebatt är att alla behandlas lika. Så sker inte i svensk offentlighet idag.

Sverigedemokrater behandlas mycket hårdare. Expressen döljer namn och partitillhörighet när folkvalda politiker ur andra partier begår brott, medan man hänger ut enskilda SD-medlemmar med namn även om de inte har förtroendepost och gjort kontroversiellt uttalande som inte är brottsliga. (Senaste exemplet är när politiker i Lysekil förfalskade bygglov och häromveckan tvingats avgå. Varken namn eller parti anges, trots flera artiklar.)

När S-riksdagskvinna använt Flashback för att få tips på hur man ska få en asylsökande utvisad, får hon stanna och medierna gör ingen stor sak av det. När SD-riksdagsman anklagas för att ha skrivit nedsättande om kvinnor för 15 år sedan på Flashback, hängs han ut på ett helt annat sätt.

Ett annat exempel är extremismen inom Socialdemokratin i Skåne. Där har uppenbara brott mot demokrati begåtts, men medierna har inte ställt partiet centralt eller partiledaren Stefan Löfven till ansvar för den kultur som råder inom parti. Några liknande extremistiska grupperingar finns inte inom Sverigedemokraterna, där enskilda personer däremot gör snedsteg. Personer som snabbt utesluts. Allt medan Socialdemokraterna lokalt försöker bortförklara och bagatellisera inslag av extremism i det egna partiet. Ändå konfronterar medierna SD och Jimmie Åkesson med svepande anklagelser om bristande anseende.

Om en mer förlåtande attityd ska vara möjlig – i mindre allvarliga frågor, som när den nye kulturministern gör olämpliga uttalanden – måste den moraliska måttstocken bli jämlik för alla. Sverigedemokrater kan inte diskrimineras och mätas efter annan måttstock än Amanda Lind.