Åtta av 20 L-riksdagsledamöter skriver idag att de vill släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister, eftersom man kan fälla honom senare. Vad man glömmer är att Kristersson behöver flera partiers röster än C och L för att bli vald.
De åtta menar att om man släpper fram Kristersson nu, kan man ändå vid ett senare tillfälle, om han lägger fram oacceptabla förslag, fälla honom och regeringen i en misstroendevotering.
Det finns två problem här. För det första spelar L-ledamöterna ingen roll. Deras 20 mandat räcker inte åt varken Löfven eller Kristersson. Det gör däremot Centerpartiets 31 mandat. Men i praktiken har ju C samma val att göra som L.
Det andra problemet är att Sverigedemokraterna också har att ta ställning till Ulf Kristersson i en helt ny situation där C och L plötsligt bestämt sig för att lägga ner sina röster för att släppa fram honom.
Vad har C och L fått i utbyte mot att göra denna förändring? Vilka politiska eftergifter har M och KD gjort? Är Kristersson beredd att luckra upp den något strängare, tillfälliga migrationslagen som S-MP-regeringen införde och som löper ut i juni?
Detta måste svenska folket och Sverigedemokraterna få veta före omröstningen den 16 januari.
Sverigedemokraterna måste få klara besked inför omröstningen. Detta eftersom SD, till skillnad från L och C, inte vid ett senare tillfälle kan räkna med att ett misstroende får effekt. Det är osannolikt att S-MP-V skulle rösta med SD om misstroende pga en generösare migrationspolitik.
Om SD släpper fram en regering som har stöd av C och L, är risken uppenbar att man råkar ut för samma behandling som i talmansvalet. Som tack för att SD röstade på M-kandidaten Andreas Norlén såg de borgerliga till att SD förlorade sin post som andre vice talman till V som är mindre än häften så stora som SD. Här bröt riksdagen den parlamentariska praxis som gällt om att ge partierna vice talmansposter i storleksordning.
Sverigedemokraterna kan alltså inte ge upp den maktposition partiet har i statsministervalet utan att ha garantier för att en mer restriktiv migrationspolitik kommer att föras av den statsminister man röstar för eller släpper fram.
Om C och L röstar för att släppa fram Kristersson är det inte längre fråga om en konservativ regering. Då måste SD kräva garantier. I viktiga sakfrågor måste riksdagens partier och svenska folket få klarlagt vilken politik Kristersson tänker bedriva i regeringsställning. Han kallar det själv för ”allianspolitik” men på viktiga områden finns stora skillnader mellan de forna allianspartierna, inte minst i migrationsfrågor. Här måste tydliga och konkreta klargörande lämnas, före statsministeromröstningen.
Om Jimmie Åkesson inte får sådana är den logiska slutsatsen att SD röstar nej till Kristersson. Ingen kan begära att någon ska rösta för en regeringsbildare som vägrar samtala med en.
Om talmannen föreslår Kristersson därför att C och L ämnar lägga ner sina röster, och SD samtidigt röstar nej, då faller Ulf Kristersson igen. Därefter blir det rimligen en fjärde omröstning om Löfven. Han bör då också falla, så att svenska folket får gå till extraval i april.
Det är också vad störst andel av svenska folket nu vill – gå till extraval. Till Demoskop säger 39 procent att de vill ha extraval. 31 procent vill att Stefan Löfven ska bilda regering och 30 procent vill se Ulf Kristersson som ny statsminister.
Ett extraval skulle innebära att folket får ta ställning till partiernas agerande efter ordinarie valet i september och alla turer kring regeringsbildningen. Det är det mest demokratiska som nu kan ske.