Till mannens försvar

Men varför förneka att initiativkraft och uppfinningsrikedom faktiskt också verkar hänga samman med manlighet?

För ett par veckor sedan inträffade internationella mansdagen, det var för övrigt första året jag märkte att den över huvud taget fanns. Om det uppmärksammades i media så var det med en ifrågasättande underton, vilket aldrig någonsin skulle riktas mot internationella kvinnodagen. Det man behöver lära sig om mannen i det västerländska samhället är att han är kollektivt priviligierad och kollektivt ansvarig för allsköns illdåd. Är han dessutom ”vit” och heterosexuell behöver han verkligen inte en egen dag för att beklaga sig offentligt över sina problem.

Det gör han inte heller, för övrigt. Och han skulle, till skillnad från Anna Maria Corazza Bildt, inte sörja offentligt över att han inte fick bli kandidat till EU-parlamentet på grund av fel kön. Det finns fördelar med att vara man och det finns fördelar med att vara kvinna, i politiken skulle jag i allmänhet säga att kvinnor kan ha det lättare, i synnerhet när bokstavligen alla partier vill kunna visa upp duktiga kvinnliga företrädare. (Vilket jag inte har något emot, bäst att tillägga.)

Om män, som grupp, i genomsnitt tjänar mer än kvinnor så anses det bero på att systemet gynnar dem, inte för att de jobbar hårt och mycket. Men om flickor, som grupp, har bättre betyg än pojkar och lättare att komma in på högskolan så beror det på att de gör sina läxor. Eller hur? Om män är framgångsrika och har hög lön så beror det på systemet, men om de sitter i fängelse så beror det på att de har begått brott. Jag tycker att hela samhällsdebatten genomsyras av sådana tankevurpor.

Att verbalt angripa en grupp utifrån kön, hudfärg eller sexuell läggning anses inte acceptabelt i Sverige, undantaget just gruppen vita heterosexuella män. Då gäller andra regler.

Titta på närmsta byggnad. Den har med all sannolikhet uppförts av män. Män har troligen också lagt rör, dragit elledningar och vid behov sprängt berg och klättrat på fasader, ibland med den egna hälsan som insats. Bland dem som dör eller skadas allvarligt på sin arbetsplats i Sverige är över 90 procent män.

Vilka är som släcker elden om det brinner, bärgar din bil när du kör i diket och rycker ut i 20 minusgrader och fixar frusna tågväxlar, för att du ska kunna resa från A till B? Troligtvis män. Obekväma, slitsamma, tunga och farliga jobb tenderar att utföras av män, ofta i skymundan och inte alltid till hög lön. Till på köpet förväntas de tillstå att de är ”privilegierade”.

Javisst, mannen jobbar ofta mer och tjänar ofta lite bättre. Men det innebär också att han riskerar att dra det kortaste strået vid en vårdnadstvist. En enkät utförd av branschtidningen legallyyours visar att kvinnor ”nästan alltid” särbehandlas positivt av rättssystemet.

Konsumtion styrs av kvinnor. I USA anses upp till 85 procent av all konsumtion helt eller delvis bestämmas av kvinnor. Jag vet att det låter högt och siffran skulle troligen vara lägre i Sverige, men trenden torde vara densamma. Sammanfattningsvis – han tjänar pengarna och hon spenderar dem, hade det varit tvärtom hade det framhållits som ett missförhållande.

Är min poäng att män är stackare och kvinnor skurkar? Absolut inte. Min poäng är att man inte ska acceptera bilden av mannen som automatiskt priviligierad. Jag behöver inte sola mig i glansen av andra mäns prestationer, men jag vill inte heller ta ansvar för andra mäns våldsbrott och övergrepp.

Det finns typiskt manliga egenskaper och beteenden, som huvudsakligen är till problem i ett fredligt, civiliserat samhälle. Men varför förneka att initiativkraft och uppfinningsrikedom faktiskt också verkar hänga samman med manlighet?

Jag tycker att man kan erkänna kvinnors och (!) mäns fantastiska bidrag till samhället. Jag ser inget sexistiskt i det.