Sprickan mellan Bildt och Reinfeldt i ’demokratisyn’

I den nyss sända dokumentärserien ”Statsministrarna” uppstår en intressant motsättning mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i en av vår tids viktiga fråga: är missnöje mot makten legitim eller uttryck för hat och hot mot demokratin?

Sveriges Television har sänt fyra intervjuer med Sveriges nu levande, tidigare statsministrar: Ingvar Carlsson (S), Carl Bildt (M), Göran Persson (S) och Fredrik Reinfeldt (M).

Det blir mer avspända samtal, ”så minns jag det”, än djuplodande analyser om vad herrarna lyckats och misslyckats med.

Men på en punkt blir de en oerhört tydlig exponering av hur motstridig synen kan vara på nya politiska aktörer. Carl Bildt ser det som självklart att det finns missnöje och att detta ska få komma till uttryck i en demokrati. Fredrik Reinfeldt ser tvärtom nya partier som hot mot demokratin och uttryck för ett skrämmande hat.

För Reinfeldt är missnöje lika med hat
En av de allra vanligaste retoriska knepen från makthavare i Sverige och Europa har varit att just stämpla allt nytt som utmanar den gamla makten såsom farlig extremism som hotar demokratin.

Fredrik Reinfeldt är en flitig röst i att sprida denna syn. I ”Statsministrarna” lägger han verkligen ut texten.

– De flesta har sett vårt demokratiska system som att det bygger på tillit, vi röstar på något vi tror på. Nu reser sig över hela världen, i Europa, också i Sverige, politiska krafter som bygger mycket mer på misstänkliggörande, svartmålning, inte som vill bygga utan som vill att vi ska förfasas och förfäras över hur allt har förfallit. Det där att bygga sin politiska teori och ambition på känslan av att allt är förött, allt har fallit, det är populismens och extremismens kännetecken. Eftersom de inte vädjar till vår tillit, till vår tilltro till samhällsinstitutioner, till demokrati, till politiskt ledarskap, utan de vädjar till vår ilska, till vår aggressivitet, till vårt missnöje, så bygger de hat, säger Reinfeldt.

Det Reinfeldt här gör – i likhet med S, V, MP, L, C – är att monopolisera demokratin. Bara de själva är goda nog att få företräda folket. Alla andra är farliga extremister.

Det Reinfeldt blottlägger är faktiskt en totalitär hållning. Att stämpla nya aktörer i svensk politik som några som inte ska respekteras för sina ståndpunkter är samma förhållningssätt som diktaturer har mot dem som utmanar dem om makten.

Hålla isär människor
I synnerligen svepande ordalag dömer han ut alla andra än de etablerade partierna.

– Hela deras värdebild i denna rörelse över världen och Europa, bygger på att människor är olika. Att det behövs murar mellan människor, att människor behöver hållas isär. Det tror inte jag på.

Men betyder det att han är för att slopa all gränskontroll? Det är en ytterst radikal ståndpunkt som väl knappt V och MP står för. Menar han verkligen detta, borde en självklar följdfråga varit, som dock uteblir.

Istället börjar Reinfeldt tala om tolerans.

– Man måste propagera för att demokrati är svårt men viktigt (…) det bygger på att skapa ett tolerant, öppet samhälle som är bra för alla människor. Tror vi inte på det, slutar människor tro på det, då öppnar de källargångar ner i mörkare utveckling, säger Reinfeldt.

Men han klarar ju inte ens av att själv visa tolerans mot dem i Sverige som vill värna landets värderingar och kultur. Han är inte öppen för att diskutera dessa krav, utan stämplar dem som hatfylld extremism. På vilket sätt är han tolerant och öppen här?

Att Reinfeldt inte inser att han själv intar diktaturens attityd framgår av vad han säger sedan.

– Det som oroar mig är tendensen att inte acceptera meningsmotståndare. Att inte visa tolerans inför oliktänkande. Jag oroas för att när [dessa värden] försvagas då blir vi mer och mer hänvisade bara till ett sätt att tänka. Förhålla oss till en typ av makt. Annars måste vi tystna, avrundar Reinfeldt.

Men detta är ju exakt det han själv gör, bara minuten innan. Reinfeldt tolererar inte oliktänkande, om de vill värna gränskontroller. Den som hatar här är ju Reinfeldt själv.

För Bildt är missnöje en del av demokratin
Carl Bildt intar diametralt motsatt ståndpunkt. Han får frågan om missnöjespartier är ett hot mot demokratin?

– Inte nödvändigtvis. Du kan till och med säga att missnöjespartier är en del av demokratin. Finns det missnöje hos människor, så kan detta komma till uttryck i det politiska systemet. De kan fånga upp detta missnöje, som kanske är ett uttryck för att de existerande partierna har misslyckats att ge den ledning, den inspiration eller de lösningar som skulle finnas. Så, nej, du kan se dem som ett uttryck för demokratin, säger Bildt.

Lite senare förtydligar han sig än mer och kommer ännu längre ifrån Reinfeldt.

– Det är klart att det finns missnöje. Ska detta komma till uttryck i vårt politiska system? Ja, det är därför vi har ett demokratiskt system, konstaterar Bildt.

Medan Reinfeldt dömer ut missnöje som varande ett hotfullt hat som ska tystas, ser Bildt missnöje som en del av demokratin och något som demokratin är till för att hantera.

För mig är det uppenbart att Reinfeldts synsätt, som dominerar alla etablissemang i Sverige, är det som faktiskt ökar polarisering och motsättningar i samhället. När Reinfeldt vägrar lyssna på missnöje och nya aktörer, förnekar han demokratin från att fungera som den är tänkt. Där ska åsikter få framföras och tas på allvar. Även åsikter som Fredrik Reinfeldt inte håller med om.

Den som svenska makthavare borde lyssna på är istället Carl Bildt, som förstår demokratins funktion och hjärta. Demokrati är till för att ta upp olika ståndpunkter, även sådana som framförs av nya rörelser och som inte har någon mäktig och redan etablerad röst bakom sig.

Vems demokratisyn segrar?
Det är märkligt, men Sveriges framtid avgörs i mångt och mycket om Carl Bildts konstruktiva demokratisyn segrar, eller om Fredrik Reinfeldts destruktiva gör det.

Något märkligt är det också, att det är två tidigare statsministrar från samma parti som uttrycker dessa totalt motsatta synsätt. Men jag ser det som ett bevis på hur omvälvande tider vi lever i. Det är nya perspektiv som dominerar och ställer politiker och medborgare inför frågan, vem är jag i praktiken? Orkar jag med att lyssna på en motståndare i demokratisk tradition, eller försöker jag tysta, blockera och utestänga dem som inte tycker som jag?

Här har uppenbart många, med Fredrik Reinfeldt, en hel del själasökande att göra.