6   +   1   =  

Sverigedemokraterna kallas ofta ”populistiskt”, även om de förstår sig själva som socialkonservativa. De djupgående skillnaderna mellan populismen och socialkonservatismen är okända för de flesta.

Sverigedemokraterna har ofta förebråtts för att vara ett populistiskt parti. Detta är den anklagelse partiet har mött från media, debattörer och politiska motståndare i många år. Samtidigt beskriver Sverigedemokraterna sig själva i sitt principprogram som ett socialkonservativt parti.

Hur skall detta glapp mellan självförståelse och andras bild begripas? Är populism bara ett billigt invektiv, en allmän pejorativ term utan innehåll? Många använder uppenbarligen ordet så, men jag tror en orsak till förvirringen också kan vara att många inte känner till att populismen och socialkonservatismen är två distinkta idétraditioner med delvis olika människo- och samhällssyn. För många vänsterdebattörer är det helt enkelt två onda ting som det inte finns något skäl att hålla isär.

Begreppet populism är nämligen inte bara en förolämpning, utan en distinkt politisk ideologi – eller åtminstone anti-ideologi – med sina egna särdrag. Begreppet ”populism” använt som självbeteckning har varit särskilt stark i USA alltsedan 1800-talet (då det till och med fanns ett parti som brukade refereras till som ”populists”). Christopher Lasch (1932–1994) var en sentida, mycket vältalig representant för populismen, vars böcker jag kan rekommendera för att få en bild av hur populismen kan förstås ur en anhängares perspektiv.

Lasch menade att den amerikanska kulturradikala ”eliten” – jag skulle föredra termen etablissemanget – isolerat sig från folkflertalet, ”middle America”, och obekymrade av normala ekonomiska bekymmer försökte driva igenom en progressiv agenda på majoritetens bekostnad. Denna nya klass känner varken nations- eller könsgränser, eller vill i alla fall se på sig själva på detta sätt, och söker upplösa alla naturliga gemenskaper till förmån för ett utopiskt, kosmopolitiskt lyckorike.

Denna kritik är förvisso lätt att känna igen sig i. Kulturradikalismen grepp över etablissemanget, deras bristande pliktkänsla och förståelse för sitt eget uppdrag, dess avsaknad av naturliga och sunda värderingar – Laschs kritik på alla dessa punkter går att begripa ur ett konservativt perspektiv.

Laschs alternativ är dock mera svårsmält. Han tänker sig att hela folket skall bestå av jämlika och oberoende medborgare, där alla står för sin egen försörjning och har lika del i de allmänna angelägenheterna. Denna utopiska och typiskt amerikanska vision är främmande för socialkonservatismen.

Socialkonservatismens uppkomst brukar särskilt sättas i samband med två praktiska politiker, tyske kanslern Otto von Bismarck (1815–1898) och brittiske premiärministern Benjamin Disraeli (1804–1881), men har också en teoretisk bakgrund hos en lång rad samtida akademiker. Den uppstod i ett försök från de gamla eliternas sida att hitta en alternativ lösning på tidens sociala fråga, som skänkte social trygghet åt alla, utan att för den skull acceptera socialdemokraternas radikala jämlikhetsvision. Dessa idéer kom också i någon mån att realiseras praktiskt i Bismarcks socialstatsbygge.

Socialkonservatismen var därmed redan från början främmande för populismens egalitärism och hade en mer realistisk syn på olika sociala roller. Att konservativa är kritiska till det nuvarande etablissemanget och dess värderingar innebär inte att de inte inser behovet av olika slags auktoriteter.

Populismens ensidiga fokus på dikotomin ”folk-elit” gör också att en annan viktig aspekt förbises: att folket och eliten inte sällan delar många utgångspunkter, då de är en del av samma tidsanda. Den verkligt intressanta och djupgående kulturkritiken kan först formuleras, när detta inses. Enkelt formulerat: om folket var totalt väsensskilt från etablissemanget skulle det se till att avsätta det.

Socialkonservatismen har också större förståelse för att ideologiska utgångspunkter kan behöva ges en systematisk form, även om det inte får leda till ett ahistoriskt tänkande som inte tar hänsyn till historiens mångfald. Populismen brukar anse att ”sunt förnuft” räcker.

Sammantaget finns det alltså en grundläggande skillnad mellan populismens och socialkonservatismens samhällsanalys. Detta är värt att ha i åtanke, särskilt som det leder till olika syn på statens uppgifter och ändamål, och därmed olika uppfattningar i konkreta policy-frågor.