Mellankrigstidens Weimar kan verka inaktuellt. Men det återkommer ständigt i vänsterns skrämselpropaganda, senast i rapport från socialdemokratiska Tiden.
Eddie Tistelgren, på 1990-talet en uppskattad och egensinnig ledarskribent på Svenska Dagbladet, skrev 13/7 1997 en krönika med titeln ”En studie i skräck”. Den inleddes på följande oefterhärmliga sätt (läsaren må ursäkta ett långt citat, men det vore bra om denne utmärkte stilist åter kom till heders):
”Det är mycket farligt i landet nu, de som kan läsa tecknen är mycket rädda. Överallt brände man nu papper. Ett oväder närmar sig, myrorna ilar hit och dit (ur Ernst Jüngers dagböcker). Göran Greider är rädd. Däremot inte förvånad. ’Jag är bara skakad.’ Ofta ’stirrar’ han ’med skräck’ på sådant han läser i tidningarna. Stirrar på en skugga: skuggan av Weimarrepublikens Tyskland.
Mer konkret, stirrar Greider på kolumnen för osäkra väljare i varje ny opinionsundersökning. Han vet vilka siffror nationalsocialisterna fick i Tyskland 1928 – och två år senare. Han vet vad Jünger, Schmitt, Spengler och van den Bruck publicerade för texter decenniet före maktövertagandet. Han har läst vad Botho Strauss och Per Landin skriver i dag, och han är mycket ängslig nu. Weimar, igen … Ständigt detta Weimar. Svante Nordin – en tidsinställd bomb. Alf W Johansson – en svensk Ernst Nolte. Weimar, déjà vu, all over again.”
Själv kände jag en déjà vu-upplevelse från 90-talsdebatten, när jag läste en helt färsk text av Mike Enocksson i ”rapporten” Radikalkonservatismen – en ideologis pånyttfödelse (Tiden 2018).
Samma tal om radikalkonservatismen, samma tal om Weimar och samma obegripliga och irrationella rädsla för något som aldrig specificeras.
Rapportförfattaren Mike Enockssons har något slags statsvetenskaplig utbildning, men han verkar framförallt framhäva sin bakgrund som sverigedemokrat och ”rasist” som viktiga kvalifikationer. Han säger sig också ha börjat gråta, när han hörde Håkan Juholts installationstal.
Han framställer sig alltså som en omvänd som sett ljuset och som nu skall sprida det till de ännu inte upplysta. Enockssons udd är nog framförallt riktad mot Sverigedemokraterna, men han menar att också Fidesz i Ungern, Dansk Folkeparti i Danmark, Sannfinländarna i Finland, Nationell Samling i Frankrike, Lag och rättvisa i Polen också skall räknas till radikalkonservatismen.
Det förefaller märkligt att dessa stora politiska partier, som fångar upp breda grupper i väljarkåren, skulle vara påverkade av en relativt perifer intellektuell idéströmning under den tyska mellankrigstiden. Skulle inte exempelvis Sverigedemokraterna kunna sägas vara socialkonservativa som de själva säger? Enocksson avfärdar detta med att de har en för ”borgerlig” ekonomisk politik.
Problemet är att radikalkonservatismen inte utmärker sig genom att vara ekonomiskt liberalare än socialkonservatismen, utan kritiken av den liberala ekonomin brukar tvärtom anses vara typisk för radikalkonservatismen (detta står dessutom i Göran Dahls bok som finns i litteraturlistan).
En rörelse bort från detta skulle därför snarare kunna beskrivas som en rörelse i liberalkonservativ eller liberalpopulistisk riktning. Vidare bör det påpekas att socialkonservatism inte är detsamma som socialism, så varje begränsning av staten kan därför inte beskrivas som stridande mot socialkonservatismens väsen.
Radikalkonservatism anses allmänt, sedan termen lanserades på 90-talet av några forskare i Lund, vara en svensk översättning av det tyska begreppet ”Die konservative Revolution” (”Den konservativa revolutionen”). Det tyska begreppet, som är minst sagt nebulöst, har alltsedan Armin Mohlers avhandling från 1949 kommit att beteckna en rad rörelser under den tyska mellankrigstiden, som skilde sig från nationalsocialismen, men som samtidigt stod för en mer genomgripande förändring av samhället än mer moderata former av konservatism.
Att Mohler sammanförde ett stort antal grupper, där vissa stod nära äldre typer av konservatism, medan andra stod för något helt annat, har borgat för att begreppet ”Die konservative Revolution”, och senare ”radikalkonservatism”, alltid varit något förvirrande.
Mindre förvirrande blir det inte i Enockssons framställning. De tyska mellankrigstidsintellektuella finns med, liksom den franska nya högern och den ryske imperialisten Alexander Dugin. Han inkluderar däri också två svenska konservativa, Rudolf Kjellén (1864–1922) och Teodor Holmberg (1853–1935), som varit viktiga för Sverigedemokraterna.
Det kan knappast anses meningsfullt att kalla Kjellén, som inte ansåg sig stå för en total omvandling av samhället, utan utvecklade ett korporativt system som skulle vara i ståndssamhällets anda, för radikalkonservativ. Än mindre Holmberg som försökte förena konservativa värderingar med demokrati och även förespråkade kvinnlig rösträtt.
När författaren försöker definiera radikalkonservatismen blir det ännu märkligare. Han utgår då framförallt från helt normala konservativa ståndpunkter, som ibland direkt strider mot vad många av de strömningar som tidigare diskuterats har representerat. Bland annat sägs radikalkonservatismen stå för en organisk samhällssyn som innefattar såväl de levande som de döda (i motsats till det radikala återvändande som förknippas med radikalkonservatismen), för en pessimistisk människosyn och en homogen nationalstat (Dugin förespråkar till exempel inte alls en homogen nationalstat). Om detta skulle vara radikalkonservatism, vad skulle då ”vanlig” konservatism vara?
Det är svårt att få ”rapporten” att gå ihop och jag inser efter hand att detta inte heller kan vara avsikten. Poängen måste vara att väcka en känsla av att något obehagligt är i görningen. Att Weimar är över oss ännu en gång.