Konspirationsteorierna om Sverigedemokraterna är många. Någon grund för dem finns inte. För den som är aktiv i partiet är det uppenbart att anklagelserna saknar grund och utgörs av fria fantasier.

När jag under hösten 2014 började arbeta på Sverigedemokraternas riksdagskansli reagerade vissa negativt. Något jag har fått höra många gånger sedan dess är att jag skulle ha gått med i ett ”extremt parti”, en utbredd uppfattning som exempelvis förre moderatledaren Anna Kinberg Batra för fram i sin bok Inifrån. Det är faktiskt anmärkningsvärt att en borgerlig före detta statsministerkandidat slänger så lösa anklagelser omkring sig utan att försöka leda dem i bevis.

Ni må tro att jag har försökt gå till botten med exakt vad detta grundar sig i, vilket brukar landa i fantasifullt tolkade, lösryckta citat eller uttalanden från oerhört perifera personer, uteslutna medlemmar eller till och med anonyma uttalanden från förmodade sympatisörer.

Något annat jag har fått höra är att SD:s politiska program bara är en fasad och att partiets egentliga politik utgörs av en dold agenda. En bekant till mig tvingades tillstå att jag nog inte var extremist och att programmet inte var extremistiskt, men påstod att ”de riktiga” SD:arna förde hemliga samtal bakom min rygg, samtal som handlade om demokratins avskaffande och repressiva åtgärder mot meningsmotståndare.

För det första finns det alltså ingenting i partiets dokument som styrker detta, inte ens från partiets tidiga år. Tvärtom framgår att Sverigedemokraterna förbehållslöst och konsekvent ställer sig bakom demokrati och yttrandefrihet. Men min samtalspartner ansåg att detta skulle vara irrelevant, eftersom partiets företrädare egentligen vill något annat.

Det är en konspirationsteori i den högre skolan och jag kan utan vidare avfärda den som helt falsk. Betänk att det finns en hel del avhoppade och uteslutna före detta SD:are, som mer än gärna talar med media om partiets inre liv. Då brukar diverse anklagelser föras fram om enskilda personer i partiet, men inget som styrker tesen om en dubbel agenda.

Jag är vidare inte den som känner ”alla” i partiet, men jag har samtalat med samtliga i partiledningen och har samverkat med vissa av dem. På tjänstemannasidan i riksdagen har jag arbetat med alla politiska sekreterare och sakkunniga, suttit och skvallrat med dem på kafferasterna och som kollegor har vi delat vardagens vedermödor under flera års tid.

I Sjuhärads distrikt i Västsverige är jag numera så aktiv som min situation i övrigt tillåter och på konferenser har jag lärt känna företrädare från hela landet. Så förutom att jag har bättre koll än de allra flesta på partiets dokument så har jag betydande kännedom om vilka som företräder partiet på olika nivåer och hur de resonerar.

Men andra ord, om Sverigedemokraterna hade stått för något annat än det man säger sig stå för så hade jag lagt märke till det vid det här laget.

Dessutom förstår jag inte vad folk är så rädda för. Ja, det låter ju ibland som att det första steget mot diktatur skulle vara taget i samma ögonblick som Jimmie Åkesson bjöds in till överläggningar om budgeten. Men inget parti i Sverige kommer att kunna kontrollera riksdagen på egen hand, vilket innebär att Jimmie Åkesson även som statsminister skulle behöva förhandla med andra partier om politikens innehåll. Och om han rent hypotetiskt ens skulle försöka få igenom något som stod i konflikt med demokrati och yttrandefrihet, så skulle han straffas hårt av både medlemmar och väljare.

Så nej. Era fantasier håller inte för en kritisk granskning. Det finns ingen dubbel agenda.