I helgen skriver en vänsterskribent att revolution närmar sig i Europa, samtidigt som en högerskribent menar att EU gjort oss till främlingar. Är sammanbrott för unionen ofrånkomlig? Eller finns en väg till internationellt samarbete som fullt ut respekterar nationell suveränitet?
Två tänkvärda skribenter, en från höger och en från vänster, har i helgen skrivit om Europa och vart unionen är på väg. De kan exemplifiera hur fullständigt oförenliga verklighetsbilder växer fram i samhällsdebatten. Den ene vill centralisera makten till Bryssel så att vänstern åter ska kunna få politiska maktmuskler att återuppta fördelningspolitik som inte kan ske på den mer begränsade nationella arenan. Den andre ser hur priset stiger för en unionen som mer skapar polarisering än gemenskap.
Progressiv utveckling kräver centralisering
I socialdemokraterna närstående Dagens Arena skriver krönikören Per Wirtén att ”Revolutionen närmar sig”. Han menar att vänstern inte vågat se EU som det naturliga politiska projektet. Därför närmar sig sammanbrottet. ”Europa sänder ut nödrop efter en ny ekonomisk politik” men ”Socialdemokraterna är förlamade och resten av vänstern marginaliserad”.
Wirtén menar att tysk kravliberalism ”tog hem spelet och Macrons progressiva program för en samlad europeisk finanspolitik i stort sett förlorade”. Men han har inte givit upp hoppet. Den samlade vänsterns ”enda väg tillbaka går genom Europafrågan”. Parollen borde vara: En valuta — en marknad — en demokrati.
Wirtén vill flytta all politisk makt till Bryssel. Då kan den socialdemokratiska fördelningspolitiken växa och bli gigantisk. Då kan omfördelning ske från norra Europa till södra Europa som ständigt är i ekonomisk kris.
EU har gjort oss till främlingar
I Fokus pekar liberalkonservative Johan Hakelius på att EU:s grundtanke med ”att tvinga EU:s medlemsländer allt närmare varandra var att det skulle leda till gemenskap … européerna skulle komma allt närmare varandra … och till sist bli en enhet”.
Men: ”Effekten blev den motsatta”.
Europadebatten förs inte bara på olika språk i de olika länderna, debatterna är helt väsensskilda från varandra och har få beröringspunkter. ”Skillnaderna mellan öst och väst, mellan nord och syd, mellan kärna och perferi, har bara blivit tydligare.”
Slutsatsen blir att ”Försöken att tvinga fram en allt närmare union har istället lett till fragmentisering, polarisering och förfrämligande”. Hakelius skriver att pådrivarna av utvecklingen ser detta som ett tillfälligt pris, men frågar hur mycket vi är beredda att betala.
Allt mer avgörs av synen på nationens betydelse
Lägg märke till skillnaden i perspektiv. Den förste skribenten svävar ovanför, uppe i molnen, när han deklarerar vad som borde ske. Han har det som är typiskt för vänstern, ett utopiskt perspektiv. Men av historien lär vi oss den ohyggliga läxan att utopier resulterat i folkmord, särskilt när utopin utlovar det goda samhället. Närmast i tiden är kommunismen, som skulle ge folket alla rättigheter i ett lyckorike men som blev till förtryckets och dödens rike.
Den andre skribenten har ett underifrånperspektiv och konstaterar att ju närmare länderna har kommit varandra desto mer tydliga har skillnaderna blivit. Och när man försöker tvinga på varandra sina åsikter uppstår motsättningar.
Den förste skribenten underkänner allt vad nationalism heter, den andre respekterar att här finns storheter i mänsklig tillvaro som är knutna till nationella traditioner och uppenbart har avgörande betydelse.
Själv går jag än längre och hävdar att internationell samvaro endast kan ske fredligt och produktivt om man fullt ut erkänner nationerna, deras skilda kulturer och identiteter.
Jag delar den analys som Nigel Lawson (finansminister i Thatcherregeringen) gjorde på Sverigebesök. Då skrev jag: ”Lawson påpekade att tre ting hänger ihop: demokrati, nationell självständighet och marknadsekonomi. Människor accepterar lagar bara om man ser dem som ’sina’ lagar, lagar som man kan påverka genom demokratiska val. Marknadsekonomi fungerar inom nationer eftersom man via demokratin kan lindra marknadsekonomiska skillnader genom att beskatta och omfördela inom den nationella gemenskapen.” Och detta tror Lawson aldrig att folk kommer att vilja ha på Europeisk nivå.
Annorlunda uttryckt: kommer svenskar att vara beredda att skicka en stor del av landets BNP till greker, italienare och spanjorer som går i pension vid 55 år, medan vi själva enligt våra svenska politiker ska jobba till vi blir 70-75 år? Eller: kommer sydeuropéer att acceptera svenska skatter och villkor för att få ekonomiskt stöd via EU?
Detta är rent ut sagt livsfarliga idéer. De kommer att leda till allt djupare konflikter.
Nej, låt oss respektera de demokratiska arenor som har legitimitet i folkens ögon, det vill säga de nationella parlamenten. Urholka inte denna fungerande demokrati för en låtsasdemokrati i Bryssel, med en elit som saknar all folklig legitimitet.
Men visst behövs internationellt samarbete. EU:s ursprungliga idé om ett europeiskt frihandelsavtal måste bevaras, inte minst för en liten exportberoende nation som Sverige. Men varje politisk påbyggnad som sedan skett, måste göras frivillig för varje nation att ansluta sig till eller lämna. Euron, Schengen, polissamarbetet med flera har alla mycket olika uppgifter. Det finns ingen anledning att kräva att EU-medlemskapet måste omfatta alla dessa delar. De borde vara frivilliga för varje EU-land, av respekt för den nationella suveräniteten.
Ett nytt Europasamarbete på denna grund skulle innebära att Storbritannien inte behöver lämna unionen. Man skulle kunna stanna i frihandelsavtalet men säga upp landets anslutning till alla delar av den politiska överbyggnad som kommit till de senaste decennierna.
Jag menar att en fredlig utveckling i harmoni kräver internationella samarbeten som fullt ut accepterar och respekterar den nationella suveräniteten, som faktiskt är den enda solida grunden för demokrati och rättsstat.