Två polska akademiker vid Oxforduniversitetet läxar upp liberaler för att de kastar fördomsfulla epitet efter sina motståndare istället för att tala om vad liberalism innebär. Intressant, men bara en del av liberalismens problem.
Det är via Janerik Larsson på SvD:s ledarsida som jag får tips om en debattartikel i New York Times av de polska akademikerna Karolina Wigura och Jarosław Kuisz. De är kritiska till att liberaler i västvärlden så lätt tar till nedsättande epitet om sina meningsmotståndare. Inte minst Polen har ju drabbats av denna antiintellektuella smutskastning. De båda skriver:
”Alltför många liberaler försöker övertyga folk genom att överförenkla analyserna, vilket begränsar alternativen till två: antingen är allt som det ska, eller så är demokratin död. Men detta skymmer sikten och insikten om att flera strategier är möjliga. Det innebär att liberaler fokuserar på nästa val utan att skapa en bredare vision för framtiden som kan besegra illiberal politik. Liberalismen tror på individens frihet, därför kräver den tillit till folket. Den kräver optimism. För att inte förfalla i farlig determinism eller en kontraproduktiv defensiv hållning måste vi komma ihåg de stora framgångar som liberala demokratier åstadkommit uppstod ur hoppfullhet.
Liberaler måste skapa ett nytt sätt att tala om de utmaningar vi möter. Istället för att kalla motståndare fascister och nazister, borde liberaler fokusera på varför folkligt stöd för deras hållning förblir högt och erbjuda positiva argument för liberala värden.”
Jag instämmer med Janerik Larsson om att detta är ”årets och nästa års bästa råd” till liberaler. Att hata en framväxande folkrörelse som Sverigedemokraterna utgör i vårt land, är allt annat än liberalt. Det är totalitärt att vägra ta debatten och samtala, för att istället försöka blockera och stänga ute nya folkvalda utmanare i parlamentet. Ja, det är ju i högsta grad… illiberalt.
Men det finns skäl till varför liberaler hamnar på defensiven och hellre tystar debatt än stimulerar den. Dagens liberaler saknar sammanhängande politik för vår tid. Man är för migration och öppna gränser, men låtsas som att detta inte får fundamentala och revolutionerande effekter på de välfärdsstater som vuxit fram de senaste 100 åren i västvärlden.
Öppna gränser är välfärdsstatens död. Det är ingen ideologisk hållning, utan ett oavvisligt faktum. Om människor som inte bidragit till välfärdsstaten kan göra anspråk på dess förmåner, slutar de som hittills betalt för denna välfärdsstat att göra det. Legitimiteten i välfärdsstaten ligger i att den kollektiva finansieringen går tillbaka till dem som betalat. Det är detta samhällskontrakt som bryts sönder av öppna gränser och stor migration.
Nu ser vi hur fattigpensionärer får sämre välfärd än asylsökande, exempelvis i tillgång till billig tandvård, även om man arbetat och betalt skatt i hela sitt liv. Detta är en omoralisk politik som är dömd att kollapsa. Och den är inte liberal. Det finns ingenting i liberalismen som säger att en viss grupp ska slita och betala skatt, medan en annan grupp ska få tillgång till statliga förmåner utan att ha bidragit.
En sann liberal hållning, om man vill ha öppna gränser, är att avskaffa alla statliga välfärdssystem och låta försäkringslösningar ersätta dem. Var och en får försäkra sig – för sjukvård, för pension, för sjukpenning. Då blir inte migranterna parasiter, utan får delta i ekonomin på lika villkor.
Detta skulle dock skapa ett nytt klassamhälle helt i motsats till folkhemmet. Den nakna sanningen är att den svenska modellen måste skrotas om öppna gränser och stor invandring till Sverige ska fortsätta.
Varför säger inte liberaler i olika partier att detta är priset för migrationen? Av den enkla anledningen att de skulle åka ur riksdagen. Svenska folket skulle inte ge sitt stöd till en sådan utveckling.
Ändå håller liberaler – och vänsterkrafterna – fast vid att vi ska ha en stor migration till Sverige.
Det är i denna omöjliga ekvation, byggd på jättegoda och fina önskedrömmar, som liberalismens oförmåga sitter. Det är höjden av naivitet att vägra inse verklighetens realiteter, och det är denna naivitet som är liberalernas akilleshäl. De olika ”goda” målen går inte ihop. Man låtsas som att migrationen inte har ett mycket högt pris. Istället anklagar man dem som ser verkligheten som den är för att vara fascister. Liberalerna har gjort verkligheten till sin fiende.
Om inte liberaler tar till sig rådet från de nämnda polska akademikerna, och slutar kasta epitet omkring sig för att istället reda ut begreppen och de egna prioriteringarna, kommer liberaler att försvinna från den politiska arenan.