De dystra framtidsprognoserna haglar från liberalt etablerat håll. Samtidigt har liberaler inga svar på väljarkårens viktigaste frågor om trygghet och vaktslående om samhällskontraktet.

Anfall är bästa försvar, brukar det ibland heta. Det är inte sant. Först måste man veta om man själv strider för rätt sak. De som är i allra störst behov av självrannsakan är liberaler.

I dagens Sifo krymper C och L, de partier som ställt till höstens regeringsbildningsdebacle, ihop och tappar var sjätte väljare. Det är ett mått på hur lite verklighetskontakt vänsterliberaler har, och hur lite väljarkåren tycker om det.

Men liberaler har ett än större problem. Den allt djupare krisen för migrations- och integrationspolitiken löses inte genom att smutskasta och demonisera Sverigedemokraterna. Hittills har C och L fortsatt slå vakt om att vilja öppna gränserna än mer. De 122.000 nya uppehållstillstånd som beviljats i år (jan-nov) räcker inte. Man vill öka inflödet av nya migranter än mer.

Jämför det med att bostadsbyggandet nu dramatiskt minskar. Bara 54.500 bostäder påbörjades 2018 och ännu färre kommer att påbörjas nästa år enligt Boverkets prognos. Var ska alla nya bo? Och vart ska svenska ungdomar ta vägen när de vill flytta hemifrån?

Inga som helst svar har heller levererats från liberaler om hur alla nyanlända under flyktingbegreppet åtminstone inte ska bli ökad belastning på samhället. Man har ljugit och sagt att invandring är lönsam, vilket all vetenskap motbevisar. Man har sagt att man ska ordna jobb som ger integration, men arbetslösheten är skyhög och den svenska integrationen är en av de sämsta i västvärlden.

Ändå fortsätter man mantrat att gränserna till Sverige ska vara öppna. Och att alla som inser att detta inte går ihop, stämplas som extremister.

Därför är det intressant att se åtminstone en liberal som vågar yppa lite självrannsakan å den liberala politikens vägnar.

I Göteborgs-Posten skriver Markus Uvell, som tidigare varit bland annat Timbrochef, att liberalerna har skuld till dagens problem:

”Vi borde ha förklarat att den överordnade principen är egenförsörjning, inte fri rörlighet.

Att de som bott i Sverige i generationer och de nyanlända behöver underkasta sig samma krav: du måste kunna försörja dig själv och din familj, du har inte rätt att ligga andra till last.

Nu blev det inte så. Istället började resonemanget i den fria rörligheten, medan kraven på egenförsörjning sköts på framtiden.”

Ja, hela den västerländska civilisationen bygger på att man försörjer sig själv, att man har skyldigheter mot det samhälle man är en del av. Men påverkade av socialister har liberaler glömt att ställa krav. Man har glömt skyldigheterna, medan man alltid betonar rättigheterna. Och av någon outgrundlig anledning skriker man mest hysterisk för rättigheter åt dem som aldrig uppfyllt några skyldigheter mot det svenska samhället.

Alla som hävdar samhällskontraktet, balansen mellan skyldigheter och rättigheter, för nyanlända stämplas som rasister.

Som liberal vågar Uvell ifrågasätta årtionden av liberal politik: ”Det handlar inte om för eller emot öppenhet. Det handlar om villkoren för hur vi ska leva tillsammans, oavsett ursprung.”

Men säg det till Annie Lööf och Jan Björklund, och du får tusen och en ursäkter till varför sådana som terroristen Akilov, som hade utvisningsbeslut, fick tandvård för 50 kr, medan svenska fattigpensionärer som betalt skatt i hela sitt liv får betala tusentals kronor vid tandläkarbesök.

Liberalerna har tillsammans med socialisterna raserat samhällskontraktet. Därför ser svenska folket till att sakta (alltför sakta) förändra det politiska landskapet.

I bästa fall kan den omprövning som Markus Uvell gör väcka fler. Liberaler borde sluta låta socialister styra deras syn på rättigheter och skyldigheter. Då skulle också de kunna återvända till verkligheten.