Skulle ett nytt mittenblock med S-M-SD kunna dominera det politiska landskapet, eller är det ett konservativt block med M-KD-SD som kommer att kunna uträtta mest i framtiden? Båda debatteras i dessa storhelgstider.
I P1-Morgon (lyssna här) var jag med och diskuterade hur politiska landskapet kan utvecklas utifrån att Louise Erixon (SD), kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg, sagt att alliansen är död. Hon har bildat en konservativ samverkan i kommunstyret med M, KD och lokalt parti. Hur kan det påverka spelet i riksdagen?
Sydsvenskans Heidi Avellan hoppas att alliansen kan återuppstå, medan Dalademokratens Göran Greider vill att C och L ska göra upp med S. För egen del menade jag att ett nytt konservativt regeringsalternativ bör ta form.
– Det gäller att bygga ett block på folklig konservatism, småfolkskonservatism, och det skulle bara underlättas om C och L gjorde upp med Löfven, sa jag i Sveriges Radio på fredagsmorgonen.
Det är ju så att om en S-ledd regering bildas med stöd av C och L har man dödat alliansen. Då har M och KD att fundera på om de vill vara stödhjul till ett vänsterliberalt block eller om man ska söka nå makten på annat sätt, genom den konstellation som ju faktiskt visat sig vara mest potent efter valet.
Det är M-KD med SD-stöd som fått igenom den statsbudget som börjar gälla 1 januari 2019. Det är också Ulf Kristersson som fått flest röster i riksdagens omröstningar om statsminister. Med M-KD-SD-stöd fick Kristersson 154 ja-röster medan Stefan Löfven bara fick 116 ja-röster. (Båda fick mer än 175 nej-röster, därför blev ingen vald.)
Men Sverige är inne i ett formativt skede och vi måste vara öppna för att utvecklingen kan ta andra vägar. En sådan, lite udda väg beskrivs av Widar Andersson i Folkbladet, Här finns den politiska mitten.
Nya mitten med M, S och SD?
Andersson menar att Sverigedemokraternas väljarkår i allt väsentligt består av tidigare M- och S-väljare. Det är invandringsfrågan i vid mening som gjort det möjligt för SD att kunna attrahera stora grupper väljare från de två partier som gärna och ofta beskriver varandra som huvudmotståndare med radikalt annorlunda politik och värderingar.
Det gör, menar Andersson, att det finns ett mittfält i svensk politik som definieras av vad de tre största partierna är någorlunda överens om. Dessa tre, S-M-SD, har i aktuella opinionsmätningar uppemot 70 procent av väljarna i sina led. ”De utgör inget regeringsalternativ. Men de konstituerar den sakpolitiska mitten av politiken just nu”, skriver han. Det betyder att i det långa loppet bör till exempel stramt reglerad invandring, mer assimilationsinriktad integration, satsningar på rättsstaten/försvaret och på ordning och reda och kunskap i skolan, utfasning av tiggeriet, förstärkt sjukvård och högre lägstapensioner stå i fokus för kommande regeringsbildningar.
De övriga, C-L-MP-V, är extrema ytterkanter i den bild Andersson målar upp. Och till dem ansluter sig medie- och kulturfolk.
En sak är säker, menar Andersson: ”En socialdemokrati som involverar sig för djupt med ytterligheter kommer inte att kunna erbjuda några stabila regeringsbildningsalternativ”.
Regeringskrisens kärna
Det är ju helt uteslutet att S-M-SD skulle bilda regering, men Andersson har en viktig poäng. Dessa tre partier står för en mer sansad politik med tillsammans ett mycket stort väljarstöd om man jämför med C-L-MP-V. Ändå är det MP som sedan 2011 fått igenom sin utopism i regeringspolitiken, både under Reinfeldt och Löfven.
Hade allianspartierna fått tillräckligt väljarstöd i höstens val hade Centerpartiet på samma sätt som MP, tvingat en borgerlig regering att fortsätta den utopiska och i alla jämförelser extremistiska invandringspolitiken.
Tack och lova har väljarna genom att rösta på Sverigedemokraterna bromsat möjligheterna för de extremistiska partierna att rida på M respektive S.
Det är detta regeringskrisen handlar om. C och MP kan inte längre hota och tvinga fram mer extremism eftersom SD tagit väljare från M och S så att de inte kan fortsätta vara nyttiga idioter.
I högaktuella sakpolitiska frågor skulle man alltså kunna tala om ”den nya mitten” som Widar Andersson beskriver. Men det finns ju många andra frågor där dessa partier inte är överens, om identitetspolitik kontra konservativa värderingar och mycket annat. Ja, är det inte så att Socialdemokraterna internt är splittrade om man ska vara arbetarnas parti eller mångkulturens parti?
Det är därför det känns mer stabilt att tala om ett konservativt alternativ med M, KD och SD. Det är hög tid att trycka till alla genusgalningar, kvoteringsfantaster och rasifierade kollektivister och andra extremister. Dessa tre partier är redan störst som block, har mest slagkraft och en växande opinon i ryggen.