Om Stefan Löfven inte blir statsminister, kommer han då att fortsätta leda partiet i opposition eller avgå? Själv har jag utgått från att Stefan Löfven avgår som partiledare om han inte får fortsätta som statsminister. Men enligt signaler från partiet sitter han säkert. Ingen kräver hans avgång.
När Mona Sahlin förlorade valet 2010 och fick allt hårdare intern kritik, skrev jag att det bara fanns en vinnarskalle inom arbetarrörelsen, Metallfackets ordförande Stefan Löfven. Socialdemokratiska partiet valde dock Håkan Juholt.
Till slut blev det dock Löfven som fick rädda partiet.
Men jag upplever det som att han inte trivs med de många disparata frågor som en politiker måste behärska, medan en fackboss kan gå på djupet i begränsade frågeställningar.
Därför har jag utgått från att Löfven inför partiets kongress 22–24 mars 2019 hade tänkt avgå, om han inte kan fortsätta som statsminister. Jag har svårt att se honom som oppositionsledare som ska skälla på regeringen från riksdagens talarstol. Det passar honom än sämre än att vara statsminister.
Men statsvetaren Stig-Björn Ljunggren har påpekat att det internt inte finns några avgångskrav mot honom, trots det sämsta valresultatet på 100 år. Socialdemokratin tycks inte vilja att Löfven ska sluta. Partiet är fortfarande chockskadat av debaclet med de två kortvariga partiledarna Sahlin och Juholt. Dessutom finns det ingen samstämmighet om vem som skulle ta över om Löfven slutar i mars 2019.
Stig-Björn Lunggren nämner i sin artikel i tidskriften Kvartal hela 15 tänkbara namn att bli partiledare:
Karl-Petter Thorwaldsson, LO-ordförande.
Annika Strandhäll, socialminister.
Mikael Damberg, näringsminister.
Magdalena Andersson, finansminister.
Morgan Johansson, justitieminister.
Margot Wallström, utrikesminister.
Anders Ygeman, riksdagsgruppledare.
Ardalan Shekarabi, civilminister.
Peter Hultqvist, försvarsminister.
Tomas Eneroth, infrastrukturminister.
Thomas Östros, IMF-direktör, tidigare utbildningsminister.
Ylva Johansson, arbetsmarknadsminister.
Anna Ekström, skolminister.
Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunalråd Malmö.
Tobias Baudin, ordförande för Kommunal.
Få av dessa inger någon större respekt för en utomstående. Den med störst tyngd och gravitas är Peter Hultqvist. Han har visat att han behärskar en för socialdemokratin så känslig statlig verksamhet som försvarsmakten. Han har skapat respekt för sitt agerande, i en regering där många andra klantat sig rejält. När IT-skandalen vid Transportstyrelsen briserade klarade sig Peter Hultqvist kvar eftersom han till skillnad från Anders Ygeman kunde göra trovärdigt att han vidtagit de åtgärder som krävdes för hans ansvarsområde, försvarsmakten.
Några av de 15 kanske är sakpolitiskt kompetenta, men ingen kan inte mäta sig med Hultqvist när det gäller personlig utstrålning.
Men det kanske inte blir något partiledarval i mars 2019, även om Socialdemokraterna hamnar i opposition. Rädslan för partiledarbyte är så stor att partiet nog än en gång vill övertala Stefan Löfven att fortsätta även i opposition.
Men om Löfven nu inte lyckas tråckla sig kvar som statsminister, skulle jag inte bli förvånad om han säger nej till att fortsätta efter kongressen i mars. Han kan anse att han gjort sin värnplikt för partiet genom de sju år han varit partiledare från januari 2012. Ska han fortsätta blir målet att vinna valet 2022 och sedan vara statsminister igen i ett antal år. Värnplikten skulle därmed bli ytterligare sju år.
En rörelse kan inte kräva så stor uppoffring av en motvillig person två gånger. Att fortsätta bara därför att partiet inte vågar välja någon annan, låter som ett alltför tunt skäl att kräva fortsatt värnplikt för partiet.