Moderatledaren Ulf Kristersson längtade i sitt jultal tillbaka till laget med Lööf och Björklund. Han avvisar ett nytt konservativt block. Men samtidigt säger han sig vara liberalkonservativ som både är lokalt förankrad, ”somewhere”, och internationalist, ”anywhere”.

Tisdagens jultal var en lång hälsning till Lööf och Björklund om viljan att återskapa alliansgemenskapen. Inte minst genom att avvisa en ny konservativ konstellation, även om det var just denna konstellation som fick igenom M/KD:s förslag till statsbudget för 2019.

– De som skräms med – eller fantiserar om – ett nytt ”konservativt block” i svensk politik – de har bara läst varannan sida i våra program, sa Ulf Kristersson.

Men något annat block står just nu inte till förfogande. C och L röstade nej till honom som statsminister 14 november. Vi är många som har svårt att inte se den voteringen som något annat än döden för alliansen. I jultalet ville Kristersson väcka liket.

Ett sätt att signalera gemenskap med C och L var att fortsätta förespråka uppgörelser över blockgränsen med Socialdemokraterna. Om energin, försvars- och säkerhetspolitiken, Europapolitiken, pensionerna och migrationen. I praktiken låter det som en ny sorts Decemberöverenskommelse.

När det gäller sandlådan, alltså vilka som vill leka med vem, då är Kristersson beredd att ge C och L rätt.

När det gäller politikens inriktning är han dock på kollisionskurs med allianskamraterna. Han betonade att Moderaterna är liberalkonservativt. Han hyllade inte ensidigt internationalismen, utan poängterade att det är viktigt med en lokal förankring. Med hänvisning till de begrepp som brittiske journalisten David Goodhart myntat vill Kristersson vara både ock.

– De globaliserade ”Anywheres” har stort inflytande över politik och media, kultur och näringsliv. Medan de lokala ”Somewheres” missaktas och missgynnas. [D]et finns något här. Inte minst insikten att det är den lokala och nationella demokratin som skapar legitimitet för internationellt beslutsfattande (…) Nu är svenskar inte precis som britter. Våra Somewheres är nog lite mer Anywhere, och våra Anywheres lite mer Somewhere.

– Det går alltså att vara både och. Svenskhet – inte alls som inskränkt nationalism, utan som en öppen gemenskap byggd på språk och gemensamma rättigheter och skyldigheter. Men som inte exkluderar andras tro, kultur och livsstil, sa Kristersson.

Därmed demonstrerar han problemet för Moderaterna: de är som åsnan mellan hötapparna. De velar mellan grundläggande samhällsperspektiv. Man kan inte hedra verklighetens folk som slår vakt om de egna traditionerna och samtidigt röra sig inom jetset-eliten som intensivt föraktar – ja, hatar – dessa människor. Man måste välja sida.

Man kan inte både säga att svenska värderingar är viktiga, och samtidigt försvara främmande kulturers krav på att ställa det svenska åt sidan i toleransens namn. Antingen har man svenska värderingar som grund, eller så står man för mångkultur där det svenska inte har företräde. Man måste välja sida.

Och oförmågan att försvara det svenska och lokala är ju förklaringen till att Sverigedemokraterna vuxit fram som en ny maktfaktor.

Moderaternas strategi tycks vara att försöka omfamna allt: regeringssamarbete med vänsterliberaler, uppgörelser om migration med socialdemokrater och locka tillbaka konservativa väljare från Sverigedemokraterna.

Det är en strategi som är dömd att misslyckas. Man kommer att uppfattas som ett blekt alternativ som inte tillfredsställer någon.

Och sedan Fredrik Reinfeldt satt en profil av ett globaliseringens gränslösa parti, räcker det inte med halvmesyrer för att återskapa tillit i väljarkåren. Man måste visa vilka värderingar som väger tyngst. Är det svenska lagar och traditioner eller är det internationalismens förakt för nationella regler?

För egen del anser jag att om man sätter den egna nationen först och etablerar ett tryggt och tillitsfullt samhälle, då kan man också öppna sig mot omvärlden. Tryggheten hemma måste komma först. Att göra tvärtom, värna det internationella i första hand, fungerar inte – vilket de senaste årtiondenas politik bevisar.

Man måste återskapa en solid förankring lokalt först. Utan den kommer man inte vidare. Kristersson hoppar över detta led, till ett läge där man redan har lokal förankring ordnad och då kan blicka utåt.

Moderaterna har många av de rätta ingredienserna, men man blandar dem i fel ordning.