Den som fördjupar sig i sovjetisk historia stöter på begreppet ”homo sovieticus”, ett begrepp som beskriver den cyniske, men ängslige tjänstemannen som navigerar genom ett korrumperat system i sin strävan att skaffa sig personliga fördelar utan att råka illa ut.
Jag är generellt sett obenägen att jämföra Sverige med Sovjetunionen, men nog har en ”homo suedicus” uppstått i den svenska byråkratin, som inte står sin sovjetiska motsvarighet efter vad gäller orwellskt dubbeltänk, auktoritetstro och selektiv varseblivning.
Självklart var repressionen i före detta Sovjetunionen av ett helt annat slag än den vi har i Sverige, men den svenske tjänstemannens oro att omplaceras, stanna i karriären eller helt enkelt pekas ut som oliktänkande inför sina kollegor, fungerar i många fall precis lika effektivt.
Jag ser också en parallell mellan två system som, i sin respektive kontext, har gjort anspråk på att vara bättre än alla andra och vars mer naiva företrädare trodde sig representera ett föredöme, som resten av världen borde ta efter.
Migrationsverkets före detta generaldirektör Anders Danielsson uttryckte under krisåret 2015 att: ”När jag träffar utländska kollegor säger de att Sverige är ett udda land i asylfrågor. Nej, säger jag då, det är ni som är udda! Ni alla.”
Trodde han verkligen på detta själv eller uttryckte han sig bara å den svenska statens vägnar? Min teori är att han hade övertygat sig själv att tro på det svenska asylsystemet, trots att det uppenbart var ohållbart. Incitamenten fanns där i form av hög lön och omgivningens bekräftelse och jag ser för övrigt inte att han skulle ha tvingats betala något personligt pris för att han så uppenbart hade fel. Han är numera landshövding.
Men det handlar inte bara om knasiga generaldirektörer, utan om en hel statsapparat som befolkas av individer, som antingen inte kan eller inte vill tänka själva. Alltså ”homo suedicus” i två nyanser, de som är naiva på riktigt och de som låtsas vara det.
Just asyl- och migrationspolitiken och mångkulturdoktrinen har onekligen fått oerhörda konsekvenser för samhället, men homo suedicus vet vad han eller hon ska tycka på ett antal nyckelområden kopplade till politik, kultur, jämställdhet och vissa miljöfrågor. Åsikterna är likriktade, kunskaperna ofta mycket ytliga.
I Sovjet lade den totalitära ideologin en våt filt över samhällsvetenskaperna, som arbetade helt i enlighet med maktens förutfattade meningar. Sverige är i teorin pluralistiskt och vi har yttrandefrihet, men fundera på vilka akademiker som kan röra sig uppåt i systemet, vilka som får anslag och möjlighet att utvecklas och publicera sig. Att bli heltidsanställd akademiker på ett universitet innebär som regel att man tillbringar ett antal år med tillfälliga kontrakt, ett mycket effektivt sätt att rensa bort oliktänkande.
Universiteten i sin tur förser offentliga institutioner med ideologiskt tuktade individer, ett kollektiv med betydande makt över små och stora beslut, samt vilka budskap som samhället ska kommunicera till allmänheten.
Men Sverige är ju en demokrati, som styrs av sina väljare? Jag påstår absolut inget annat, men långtifrån alla väljare är opåverkade av sina lärare, professorer, journalister och kulturarbetare. När dessutom hela den offentliga administrationen är underkastad homo suedicus vänsterliberala konsensuskultur, ja då är det stark motvind för den som försöker få förändringar till stånd.
Men vi ska inte ge upp. Sverige har en demokratisk konstitution, makten utgår från folket och när tillräckligt många väljare har fått nog på riktigt kan saker börja hända, även om det kräver tålamod. Det är folket som ska bestämma över tjänstemännen, inte tvärtom.