Fukuyama blottlägger identitetspolitikens brister

Den världskände statsvetaren Francis Fukuyama har i ny bok tagit sig an identitetspolitiken. Att det inte är värst populärt i mediekretsar framgår av mottagandet.

Den amerikanske statsvetarprofessorn vid Stanforduniversitetet blev omtalad när han satte ord på det vi var många som hoppades på i början av 1990-talet: att demokrati och rättsstat skulle segra och vara ”historiens slut”. Detta som en följd av kommunismens kollaps i Sovjetunionen och den i stort sett fredliga befrielsen av östra Europa.

Så blev det ju inte. Nya motsättningar blev snart synliga och idag finns också skarpa motsättningar inom länder och inte enbart mellan dem. En tongivande motsättning inom västerländska samhällen har blivit det som kallas identitetspolitik, alltså att förut marginaliserade grupper gör anspråk på att inte bara bli respekterade utan också styra över majoritetssamhället.

Detta känsliga ämne avhandar Fukuyama i sin senaste bok Identity – The demand for dignity and the politics of resentment.

I sin recension summerar statsvetarprofessorn Bo Rothstein i Göteborgs-Posten kärnan i Fukuyamas bok: Den tidiga medborgarrättsrörelsen med Martin Luther King i spetsen krävde likabehandling, medan dagens identitetspolitik ”firar sin särart och kräver därför särbehandling som baseras på att man uppfattar sig ha unika livserfarenheter som inte kan förstås av personer utanför gruppen.”

Men Rothstein kritiserar Fukuyama för att inte belysa varför vänsterns identitetspolitik spelar Donald Trump och andra utmanare av etablissemangen i händerna. Förr var vänsterns idéer inkluderande (generell välfärd) medan identitetspolitiken handlar om exkluderande åtgärder, särlösningar och kvotering. Det har kommit att uppfattas som att minoriteter åtnjuter förmåner på majoritetens bekostnad. De missnöjda i majoriteten har då valt ”högerpopulistiska politiker”, även om dessa uppfattningar knappast är med sanningen överensstämmande, menar Rothstein.

Men det blir lite märkligt när Rothstein medger att identitetspolitiken medför särlösningar och kvotering, men att detta inte skulle missgynna majoriteten som exkluderas genom identitetspolitiken. Se bara på bostadsfrågan där migranter går före ungdomar i kommunerna, eller att även de som fått asylavslag får tandvård för 50 kr medan fattigpensionärer tvingas betala tusentals kronor. Här finns ju mängder med bevis på systematiskt missgynnande av majoritetsbefolkningen, som en följd av att politiker i godhetsnarkomanins namn vill gynna vissa grupper.

Den här oviljan att gå med på att identitetspolitiken faktiskt ger stora befolkningsgrupper skäl att vara missnöjda går igenom de flesta medier som recenserar Fukuyama.

Men i Washington Post gör man också en intervju med honom som utmärkt summerar debatten.

– Det vi kallar identitetspolitik växte fram ur de sociala rörelserna som krävde erkännande. Det har utvecklats och övertrumfar nu det socio-ekonomiska perspektivet som förut var vänsterns utgångspunkt i kraven på jämlikhet. De har börjat ta en exkluderande karaktär där människors ”livserfarenhet” avgör vilka de är. Detta skapar hinder för empati och förståelse för andra, säger Fukuyama.

Han menar att högern nu svarar på denna utveckling. Globaliseringen innebär att arbetarklassen har förlorat ställning och status, och ovanpå det har migrationen utmanat den traditionella nationella identiteten.

– Och faktum är att eliterna inte är utan skuld, deras politika misstag skapade finanskrisen 2008 i USA och eurokrisen i Europa åren därpå. Dessa kriser drabbade vanliga löntagare mycket hårdare än etablissemangen. Donald Trump och Viktor Orban har utnyttjat dessa effekter.

Jag tycker det är lite lustigt att när utmanare av etablissemang, som Trump och Orban, når stora demokratiska framgångar är det uttryck för att de ”utnyttjar” missnöje. När etablerade politiker svarar på folkligt missnöje anses det vara uttryck för normal demokratisk interaktion mellan väljare och valda. Det är rent skitsnack att försöka göra skillnad på olika politikers ambitioner. Men här vill väl Fukuyama inte stöta sig med Washington Post…

Tidningen frågar, med utgångspunkt i filosofen George Hegels slutsats att frihet handlar om erkännande av mänsklig värdighet, om vi i jakten på ekonomisk välfärd missat behovet av värdighet?

– Folkets välmående drivs mer av relativa snarare än absoluta nivåer av inkomst och socialt erkännande. Adam Smith noterade att rika skiner i sin rikedom medan den fattige är osynlig för andra. Många som röstat på populistiska alternativ känner att de har blivit osynliga för eliterna som struntar i deras svårigheter och favoriserar migranter och minoriteter.

– De som röstade för Brexit riskerar ekonomiska kostnader så länge de kan få tillbaka sitt land. Det är därför Trumps väljare gillar hans konfrontatoriska anti-etablissemangsretorik i avsaknad av konkreta vägar framåt för dem själva.

Fukuyama menar att när människors värdighet utmanas slår man tillbaka. Han nämner utöver nationalism i väst, islamism i muslimska världen, Rysslands revansch på den förnedring man anser sig utsatt för av Nato efter Sovjets fall och Kinas revansch på ”hundra år av förödmjukelse”.

– Alla dessa rörelser är villiga att offra materiella intressen för att återupprätta sin värdighet.

På frågan om kritikerna av migration har en poäng, ”kräver inte öppna samhällen tydliga nationella gränser?”, medger Fukuyama att Trump i vissa avseenden har rätt. Ett exempel är att länder har rätt att kontrollera sina egna gränser.

– Det är faktiskt omöjligt att ha demokrati där folket är självbestämmande, om de inte kan definiera vilka ”folket” är.

– Uppfattningen att USA har förlorat kontrollen över sina gränser och migrantkrisen i Europa har fått många medborgare att känna deras samhällen har förlorat kontrollen av mycket viktiga aspekter av suveräniteten.

Fukuyama menar att migration kan vara något gott, men den måste hanteras rätt.

– Migranter måste assimileras och söka sig till den nationella identiteten som finns i öppna och demokratiska länder, istället för att stanna i självbevakande och separata kulturella grupperingar. Mångfald kan vara bra, men för mycket mångfald blir problematiskt, särskilt när det gäller åttaganden till nationens traditioner och värderingar.

Fukuyama påpekar att Syrien och Afghanistan, varifrån många migranter kommer till Europa, är länder där priset för mångfald blivit mycket högt.

Lösningen är att västvärlden bättre måste definiera nationell identitet som är kompatibel med visst mått av kulturell mångfald. Länderna måste hålla på konstitutionella ramar och upprätthålla lag och ordning.

När jag läser intervjun faller två bitar på plats: det är den gigantiska migrationen till väst som tillsammans med oförmågan att försvara den egna nationella identiteten har skapat den farliga brygd som utgör dagens samhällen.

Även om vi alltid haft migration, som många i etablissemangen alltid påminner om, har den fram till i våra dagar varit mycket, mycket, mycket liten. Volymerna i dag är obegripligt stora. I Sverige är nu omkring 20 procent utlandsfödda. Framöver kan svenskar med svenskfödda föräldrar bli i minoritet. Med sådan gigantisk migration blir det svårt att hävda svenska värderingar och kultur, även om de tillhör de mest framgångsrika i mänsklighetens historia.

Detta kombineras nu med politiska partier och företrädare som vägrar erkänna att den svenska identiteten är unik och mer framgångsrik än många andra. Flera riksdagspartier vet inte om svensk kultur finns. Miljöpartiet anser att man blir ”svensk” när man åker tunnelbana i Stockholm. Det är ett korkat sätt att uttrycka en viktig samhällssyn: det svenska är ingenting värt.

Om Sverige hade legat kvar på några enstaka procent utlandsfödda, och att de som kom omedelbart sattes i produktivt arbete så som på 1960- och 1970-talen, hade vi kunnat flumma runt om huruvida det finns svensk kultur eller inte utan att det betytt så mycket eftersom så gott som alla ändå levt efter dessa traditioner.

Och tvärtom: om Sverige haft hög invandring men där alla partier hållit stenhårt på att Sverige har lagar och regler som alla ska följa, och att språk, traditioner och kultur är sådant som nyanlända obevekligen måste ta till sig och respektera och att man dessutom från första dagen ska försörja sig själv, ja, då hade förmodligen inte heller den allt hårdare konfrontationen i politiken behövt ske.

Det är kombinationen av båda dessa extremer tillsammans som gör att så mycket står på spel.