Verkligheten är omtumlande för oss alla. Gamla sanningar gäller inte längre. Nya konfliktlinjer dras, medan tidigare hårda ideologiska strider framstår som nästan ointressanta. Men för vem är turbulensen värst – för gamla etablissemang eller nya politiska utmanare?
Jag tror de flesta kan hålla med om att det är mycket som ställs på huvudet i vår tid. Vad det betyder, ja, även vad det handlar om, är vi däremot djupt oeniga. Förrförra ledaren belyste hur kolossalt olika Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt ser på väljarmissnöje. Den sistnämnde ser det som ett vulgärt och farligt hot mot demokratin, medan den förstnämnde ser missnöje som naturligt i ett fritt samhälle och något som hanteras just genom demokrati.
En annan fråga är vem som gynnas av den omtumlande verkligheten. DN-kolumnisten Richard Swartz skrev häromdagen (2/12) en text under rubriken, ”Den bångstyriga verkligheten är populisternas verkliga problem”. Själv har jag länge sett verkligheten som etablissemangens främsta motståndare. Så, vem kommer verkligheten att mala sönder, ”populisterna” eller traditionella makthavare?
Enligt Swartz finns för den mycket brokiga skaran ”populister” vid makten, som Viktor Orbán (Ungern), Jaroslaw Kaczynski (Polen), Matteo Salvini (Italien) och ”populister” utanför makten, som Marine Le Pen (Frankrike) och Jimmie Åkesson (Sverige), en enda sak gemensamt: deras förhållande till verkligheten: ”den beträder de på sin höjd som gäster, allra helst inte alls”.
Overkligheten är deras livsluft, skriver Swartz. Opposition är därför populismens rätta element, där de kan ägna sig åt torrsim. ”Folk får höra vad de vill höra, fast utan minsta garanti för att i längden få vad de vill ha eftersom till denna overklighet även hör att resultat och ansvar förblir tomma honnörsord.”
Jag tycker denna beskrivning passar bättre på de etablerade maktcentra som styr i länder som Sverige, Tyskland, Frankrike och inte minst i EU-byråkratin. Vilka garantier har de gamla partierna infriat? Våldet och otryggheten eskalerar. Polariseringen ökar. Människors missnöje med den förda politiken växer därför att makthavarna inte infriar sina honnörsord, som istället avslöjas som tomma floskler.
Ett uttryck för den gamla maktens impotens och oförmåga att hantera den nya verkligheten är ju att Sverige inte har någon regering tre månader efter valet.
När Swartz hävdar att Viktor Orbán skulle passa bättre i opposition, vill jag bara nämna att han fick över 49 procent av rösterna i senaste parlamentsvalet – och då har han varit premiärminister de senaste åtta åren (och fyra år dessförinnan). Han har alltså längre regeringserfarenhet än någon levande svensk statsminister. Och skyhögt större folkligt stöd än någon svensk politiker.
Som demokrat skulle jag aldrig hävda att folket röstat fel varje val, medan jag skulle som skribent veta bättre. Swartz uttrycker samma arrogans och totalitära tendenser som Fredrik Reinfeldt när denne dömer ut nya oppositionspartier som hatfyllda och farliga – bara därför att de utmanar gamla maktetablissemang. Resonemanget låter mer likt en afrikansk eller sydamerikansk diktator än västerländsk demokratisyn.
Swartz blandar ihop folklig opposition mot politiska makthavare i ett land med regeringars opposition mot EU-byråkratin. För mig är det två helt olika saker, med helt olika principiella resonemang. Man kan inte jämställa en folkvald regering med en icke-demokratisk byråkrati som väljarna inte kan avsätta.
Och man kan fråga sig vilken verklighet Swartz lever i när han avslutar kolumnen med att hävda att det är ”tomt” på migranter utanför Europas dörr. Bara till Sverige har vi under 2018, fram till i november, beviljat över 122.000 nya uppehållstillstånd. Och detta trots den ”skärpta” migrationspolitiken. Strömmen av människor till Europa och Sverige fortsätter i mycket hög takt. Samtidigt som ett allt större flertal i befolkningarna inte vill det.
Vem är då mest förankrad i verkligheten: 1) de som säger att vi i Sverige och Europa måste lyssna på folket, strypa volymerna och reda ut de enorma problem som tidigare års migration skapat, eller 2) de som hävdar att det är tomt på migranter och de problem som ”populisterna” lyfter är påhitt och farligt missnöje?
Vem som har störst problem med en bångstyrig verklighet torde vara uppenbart.