Tomasi di Lampedusas roman Leoparden brukar ofta framhållas som ett exempel på konservativ skönlitteratur. Samtidigt är det en mångtydig bok, som framförallt bjuder in till reflektion över den historiska förändringen, över dess faror och möjligheter.
I början av året påbörjade jag, litet trevande, en serie om konservativ skönlitteratur med P.D.A. Atterboms Lycksalighetens ö (se här). Det mest berömda utländska exemplet är kanske Tomasi di Lampedusas Leoparden (”Il Gattopardo”, 1959). Lampedusas verk om en siciliansk prins svårigheter att navigera under det italienska enandet är en återkommande referenspunkt, när det gäller att exemplifiera en konservativ livshållning. Samtidigt är det inget entydigt verk, inget manifest för konservativa politiker, utan ett mångtydigt verk som öppnar upp sig i många olika riktningar.
Lika gäckande och undanglidande som verket själv kan författaren till verket sägas vara. Tomasi di Lampedusa, den siste prinsen av Lampedusa, (1896–1957) hade en mycket begränsad roll i den litterära offentligheten och i samhället över huvud taget. Efter avbrutna juridikstudier hade han en mycket kort karriär som militär, innan han drag sig undan för ett liv som privatlärd. Med undantag av något gästspel på arbetsmarknaden skulle han sedan ägna huvuddelen åt sitt liv att fördjupa sig i den europeiska litteraturen, och utvecklade sig till en expert särskilt på äldre fransk litteratur.
Bortsett från några kortare artiklar, som gick praktiskt taget obemärkta förbi, publicerade han ingenting under sin livstid. I otryckta manus förelåg, vid sidan av huvudverket, bland annat en del kortare berättelser, en fragmentarisk självbiografi och åtskilligt om fransk litteratur. Trots att det refuserats av två förläggare var det dock uppenbart att Lampedusa var väl medveten om vilket stort värde Leoparden hade, då han skrev ett detaljerat testamente för hur arvingarna skulle förfara med manuskriptet. Det är detta verk som gör att hans liv går från att vara ett sorgligt nederlag till en storartad triumf. Allt annat kan ses som förberedelsearbeten till detta – allt annat kan förstås därigenom.
Leoparden blev en omedelbar succé efter publicerandet 1958 och anses numera som en av de viktigaste italienska romanerna under efterkrigstiden. Läsarna lät sig genast förtjusas av de målande skildringarna av en undergången aristokratisk värld. Den översattes till all världens språk, inklusive svenska och gavs senast häromåret ut i svensk nyöversättning, en volym som också inkluderade flera, kortare berättelser.
Leoparden skildrar den fiktive sicilianske prinsen Don Fabrizio vid tiden för Italiens enande. Don Fabrizio är en är en adelsman med stor värdighet, som lever ett ritualiserat liv, där han giver akt på allt han gör och säger. Samtidigt lever han fullkomligt avskuren från samhället. Hans stora intresse är i stället astronomin, där, hos ”dessa ouppnåeliga, dessa som skänker glädje utan att kräva något i gengäld”, finner han den gudomliga ordning som han saknar i den verkliga världen.
Den nya världen, revolutionens värld, är förvisso negativt tecknad. Ogudaktighet, principlöshet och tölpaktighet följer i dess spår. Samtidigt kan skildringen av den gamle världsfrånvände och resignerade prinsen knappast ses som ett hyllningsporträtt. Hans ovilja till anpassning och deltagande kan inte leda till annat än undergången.
Den levnadsglade vivören brorsonen Tancredi, vilken är prinsens gunstling, väljer en annan strategi. Han försöker på olika sätt att liera sig med den nya tidens män, och säger med en formulering som blivit ett bon mot: ”Om vi vill att allt skall förbli vid det gamla, måste allting förändras”. Tancredi kan samtidigt ses som en ytlig opportunist som drivs av njutningslystnad snarare än plikt.
Romanen ger alltså inget tydligt recept för hur man bör förhålla sig i tider av förändring. Prinsens predikament avspeglar författarens egna svårigheter att navigera i en ogynnsam tid. Det är svårt att vara människa kunde därmed vara en lärdom, vilket förvisso är en konservativ sådan. Den konservativa ofullkomlighetstanken är ett av romanens grundackord.
Så snarare än att erbjuda färdiga lösningar är det en roman som inbjuder till reflektion kring historisk förändring och förutsättningarna för historiskt bevarande. Det är trösterikt att läsa i en tid, då marken skälver under våra fötter.