Suget efter nya filmer och böcker om Winston Churchill avtar inte. Han manifesterar något som vi i vår tid saknar: ett politiskt ledarskap som präglas av viljestyrka, mod och brutal ärlighet.

Att skriva en nyårstext som summerar det gångna året är en god idé som dock låter lättare än den är. Så mycket har hänt, men samtidigt har alldeles för lite hänt. Och jag fångas mest av det som saknas året som nu går mot sitt slut.

I ett ord: ledarskap.

Politiken har gått i stå. Sverige har varit utan regering, mer handlingsförlamad än någonsin, i mer än ett kvartal. Det är häpnadsväckande även ur historiskt perspektiv. Många jämför med Europa, men är det en rimlig måttstock? Europa präglas ju också av svagt ledarskap, politiska etablissemang som struntar blankt i folkopinionen för att istället isolerar sig i toppen genom mantran om EU:s byråkratiska förträfflighet.

Den svenska regeringsbildningen präglas av oro, skrämselhicka och nervositet. Och då är landet, ännu, inte i någon riktig kris. Ekonomin och sysselsättningen är god.

Det som saknas är ledarskap. Förra årets mellandagar skrev jag om Winston Churchill, som kommit att bli en sorts Hamlet-roll för karaktärsskådespelare (här). Det finns skäl att skriva om honom också nu.

I början av 2018 gick Darkest Hour upp på svenska biografer, ännu en film om Churchill. Och med en aktuellare vinkling än någonsin. Gary Oldman fick Oscarstatuett för sitt sätt att gestalta Churchill under de mest historiskt avgörande dagarna i Europas historia: 10-28 maj 1940.

I oktober publicerades en ny internationellt hyllad biografi över Churchill av historikern Andrew Roberts: Walking with Destiny. Denna tegelsten på 1105 sidor (!) beskrivs av New York Times som den bästa enbandsbiografin någonsin över Churchill.

Både boken och filmen visar att Europas framtid avgjordes under tre veckor i maj 1940. Hade Lord Halifax blivit premiärminister istället för Churchill hade förhandlingar inletts med Nazityskland, och med en separatfred hade den tyska regimen kunnat satsa allt på att besegra Sovjetunionen och samtidigt hade USA förvägrats ett fotfäste i Europa. Regimen hade därmed kunnat vinna kriget.

Att allt hängde på en enda man framgår tydligt i Darkest Hour. Filmen visar hur hårt trycket var på Churchill att förhandla med Hitler om separatfred. Bara han själv stod orubbligt fast vid att ”kämpa till slutet” när Frankrike föll. För att hålla ihop regeringen gav han tillåtelse till att utarbeta ett utkast till en eventuell förhandlingstrevare via Mussolini.

Så nära var det. Hade det utkastet skickats, låg det i nazisternas intresse att det blev offentligt, skriver Andrew Roberts, för att undergräva stridsmoralen i Storbritannien. Om Churchill eller annan premiärminister inlett förhandlingar hade det också varit omöjlig att backa ur. Det visste Churchill, som frenetiskt sökte stöd så att han kunde avfärda förhandlingsalternativet för gott.

I filmen får Churchill till slut stöd av kungen som besöker Churchill i hans hem, vilket inte stämmer med historiska fakta, och – vilket däremot är otvivelaktigt – av det brittiska folket. Sedan Churchill mött folk utanför de ledande etablissemangen, stoppar han allt tal om förhandling. Han manövrerar ut fredsivrarna genom att tala (utan manus, vilket är unikt för Churchill) inför parlamentsledamöter i ett informellt möte i ett undanskymt rum i parlamentet den 28 maj 1940.

Inför dem säger han, ”Om vårt örike till slut skulle gå under, låt det ta slut bara när var och en av oss kvävs i vårt eget blod liggande på golvet”. Andrew Roberts påpekar att detta inte bara var retoriska ord, Churchill hade upplevt flera krig och på nära håll i strid sett soldater lemlästas och få huvudet bortsprängt. Få kände krigets fasor så väl som han, men han visste också vad alternativet till att ta strid innebar: slaveri.

Här visade Churchill, samtidigt som hela brittiska armén kunde gå förlorad i Dunkirk, ett större politiskt ledarskap än de flesta, Margaret Thatcher inkluderad. När hon satt löst, missade hon att 1990 vända sig till backbenchers (de juniora parlamentsledamöterna), som hon ansåg hade sina uppdrag att tacka henne för och därför skulle vara lojala. Churchill förstod att alla måste övertygas, även de som borde vara lojala.

Det som retar mig i filmen är att den antyder att Churchill i ett kritiskt läge inte talade sanning. Jag anser att en av Churchills största förtjänster var att han alltid talade sanning. Det var därför brittiska folket litade på honom. Han lovade inga snabba, lätta segrar. Han skönmålade inte. Ändå framstår det så under ett skede i filmen.

Därför kollar jag med Andrew Roberts. Skälet till att Churchill i tal sa att fransmännen inte satt in alla trupper än, och därmed gav bilden att Frankrike inte var på väg att kapitlera, något som filmen gör till lögn, var att han vid besök hos franske generalen Gamelin och hans stab fått veta att den mobilisering som gjorts ännu inte verkställts när det gällde statligt anställda (sid 532). Något som chockade Churchill, men också gav formell grund att till britterna meddela att Frankrike inte satt in alla resurser än. Talet sa inte hela sanningen, men det var knappast osanning.

Eller som Roberts skriver: Churchills tal var ”gravt trotsiga, aldrig underskattande av farorna och svårigheterna, präglade av ambitionen att inspirera mod och uthållighet genom att framhålla utsikten om seger”.

Vilken var Churchills största bedrift? Här omtolkar Roberts sin syn på Churchill och gör hans insats än större. Churchills främsta bedrift var ”inte att han stoppade en tysk invasion … utan att han stoppade den brittiska regeringen från att ingå fred.”

Skälet till att han klarade denna bedrift var hans enorma livserfarenhet. Han hade deltagit i strid i Indien, Sudan, Sydafrika, på Kuba och i skyttegravarna under första världskriget. Han kunde behålla kylan under enorm stress. Han hade gjort stora misstag som han lärt sig mycket av. Roberts påpekar att han också lärt sig av sina framgångar. Under första världskriget förstod han hur viktig information om fienden var, därför backade han upp den excentriske matematikern Allan Turing som knäckte tyskarnas koder. Likaså drev han på utvecklingen av radar, och nya vapen som tanks och stridsflyg. Han förstod nyttan av internationella allianser, även med motbjudande makter som Sovjet.

Trots att han var ärkekonservativ – han värnade det brittiska imperiet mer än någon annan vid denna tid – var han också den som bäst förstod nya förutsättningar i en ny tid. Det kan verka paradoxalt, men är det inte. Den som värnar ”gamla” värderingar är förankrad i verkligheten, inte i utopier och andra fantasier. Den som respekterar verkligheten kan klarare se vilka tekniska och andra förutsättningar som faktiskt har ändrats.

Idealister, utopister och extremister lever i sina isolerade bubblor och avfärdar verkligheten som sin fiende.

Som konservativ kan man däremot vara rebell mot de styrande som försoffats och inte begriper tidens förändrade villkor. Det är så man kan se Churchill. Han var konservativ rebell som utmanade etablissemang som i sin bekvämlighet feltolkade riskerna och svårigheterna.

Vi skulle behöva politiskt ledarskap som åtminstone till sin natur liknar Churchills. En fast tilltro till vår civilisation, men också vilja att tala brutal sanning om problemen och deras orsaker: om mångkulturens katastrofala misslyckande, om behovet av dygder och plikter för att värna friheten, om nationen som fundament för demokrati och sammanhållning.

Istället ser vi motsatsen. Politiker säger att vår demokrati är hotad samtidigt som man ljuger, tiger eller vilseleder om varför alltfler i befolkningen lever i otrygghet och inte känner igen sig i sitt eget land. Liksom då försöker man nu blidka det nakna hatets krafter, medan man ser räddarna av den egna civilisationen som de farliga utmanarna.