Jag vill förstå också vad politiska motståndare menar och hur de tänker. Denna höst har varit en påfrestning i det avseendet. Men låt oss försöka förstå Centerpartiet.

Annie Lööf har nu på talmannens uppdrag ”sonderat” möjligheterna till en ”blocköverskridande” regering. Igår kom hon fram till att det inte var möjligt. Ett besked som jag inte förvånades över ett dugg. Jag ser idag att flera statsvetare, som Johan Hinnfors (”jag blev förvånad”) och Marja Lemne (”ja, jag blev förvånad”), i Metro hade väntat sig att C och S skulle komma överens om någon sorts regeringssamarbete. Också inom mainstreammedierna i stort märks en besvikelse över att det man haussade upp i en vecka föll ihop som en pannkaka.

För egen del är jag inte ett dugg förvånad. Beskedet från Lööf var tvärtom högst väntat. Senast i Kvartals veckopanel i lördags framförde jag min stora tvekan till att C och S skulle kunna komma överens – om man ser till sakpolitiken. Panelen påpekade att samhällsdiskussionen stor utsträckning stannade vid det sociala och känslomässiga spelet. Annie Lööfs aversion mot SD är så stark att hon kan göra upp med Löfven, och han är så maktsugen att han inte släpper chansen.

Landet kan inte styras med känslor
Men svenska staten kan inte styras med känslor och sociala relationer. Politik handlar om hårda ting. Om pengar, principer, juridik och matematik. Dessa fyra aspekter väger var och en avsevärt tyngre än vem som trivs att samtala med vem, eller hur arg man är på SD.

Och när Lööf till slut satte sig ner och samtalade med Löfven om hårda politiska aspekter, visade det sig snabbt att man inte befinner sig på samma planet. Ta bara matematiken. För att en Löfven-Lööf-regering skulle tillträda krävdes att Vänsterpartiet var med i båten för att det magiska talet skulle uppnås – att få mindre än 175 nej i riksdagens kammare.

Under gårdagens pressträff verkade Annie Lööf närmast överraskad över att Vänsterpartiet skulle ha ett ord med i laget. Detta trots att hela hennes upplägg byggde på V-röster. Men hon kanske kände kanske det som att hennes ilska över SD på något sätt räcker för att trolla bort V-mandaten.

Men: politik byggs inte på önskedrömmar.

Avslöjande twitterväxling
Det fantastiska är att partiet idag, trots att Lööfs planer kraschade, fortsätter anse sig vara de mest konstruktiva i svensk politik. Jag läste med nyfikenhet twitterväxling från förmiddagen mellan Centerpartiets mediestrateg Karl-Johan Karlsson och Sverigedemokraternas informationschef Henrik Gustafsson.

(C): ”Då kan vi konstatera att Centerpartiet inte svikit ett enda löfte. Vi håller SD borta från inflytande, vi släpper inte fram skadlig socialistisk politik och vi söker konstruktiva lösningar över blockgränsen. Nu är det dags för även andra partier att ta ansvar och söka lösningar.”

(SD): ”Så kan man väl knappast sammanfattade er insats? Att säga ja till smått otänkbara – eller helt otänkbara – alternativ kan inte räknas som att vara konstruktiv. Oavsett är det här ni har ett gigantiskt problem nu. Nästan ingen köper era talepunkter. Väljarna håller er skyldiga.”

(C): ”Era eller våra väljare? Det är en viss skillnad. Jag tvivlar inte på att många kan uppfatta det som du beskriver, men samtidigt hörs många liberala röster som tycker att vi agerar rakryggat och håller våra löften. De rösterna hörs dock kanske inte in i din filterbubbla.”

(SD): ”Senaste Initzio, men också andra mätningar, pratar om väljarna generellt oavsett parti. En majoritet håller C ansvariga, i övrigt spritt, men inte i närheten av de siffror C når.”

Centerpartiet anser internt att man är konstruktiv, trots att man röstar nej till alla konkreta förslag. Man anser sig nämligen ha bättre förslag, även om ingen annan håller med. För mig definieras konstruktivt som att man söker det som fungerar för flera, inte leker med idéer som ingen annan gillar.

Även respekten för väljarna tycks saknas hos C, vilket är en farlig position för politiker att hamna i. Även om liberala röster hejar på C nu, kommer även de att märka att en stor majoritet inte tycker partiets agerande är konstruktivt utan dumdristigt. Och visst lyser det i twitterväxlingen igenom att C inte vill landets bästa, utan partiets bästa? Också det är en farlig position att inta, eftersom de flesta väljare inte röstar för ett partis bästa utan för landets. Partiegoism har vad jag vet aldrig givit valframgångar.

En öppning återstår
Jag har i Samtidens ledare påpekat att Annie Lööf före valet inte avvisade en mindre Kristersson-regering. Det har hon däremot gjort efter valet. Ja, man röstade ju nej till en sådan i riksdagen. Men under pressträffen igår fick återigen Lööf frågan om hon kan släppa fram en mindre Kristersson-regering, och nu undvek hon att svara nej. Hon återgick till den hantering hon hade före valet. För mig antyder det att där finns en öppning. Hon skulle sanningsenligt kunna säga att hon inte brutit mot något vallöfte, men velat köra alla alternativ i botten innan partiet lägger ner rösterna och släpper fram Kristersson.

Denna min teori från före valdagen har ännu inte spruckit.