Det är något som skaver med de så kallade 9.000 ensamkommande. Borde inte dessa unga män ge sitt fädernesland en ljusare framtid genom att delta i kampen mot talibaner och IS-krigare? Så varför är de här?

Jag har full förståelse för att ungdomar och unga män flyr sitt land när det invaderas eller drabbas av en totalitär regim. När Polen ockuperades av tyskar och ryssar 1939 och när tyskarna ockuperade Norge 1940 så var det många unga män i 18-årsåldern och strax däröver som lämnade sina länder. Men: De allra flesta av dessa anslöt sig så fort det var möjligt till de allierade styrkorna eller egna exilstyrkor och gjorde, efter militär utbildning, allt de kunde för att befria sina länder.

Många gav sina liv för att deras fädernesland skulle få en framtid i frihet. Mer än 250 000 unga polacker kämpade i Samväldets eller andra västallierade arméer mot nazisterna. Unga norrmän stred i tusental till havs och i luften mot tyskarna. Många ingick i de polistrupper som sattes upp i Sverige under Revolver-Harry Södermans ledning. Och då har jag inte ens nämnt Motståndsrörelsen. Då ljög unga män om sin ålder för att komma med i försvarsansträngningen, inte för att komma ur den.

Dessa unga män vägleddes av frihetslängtan, pliktkänsla och patriotism. Det är ju svårt att veta säkert, men det verkar inte vara dessa ideal som vägleder och inspirerar somliga av de ungefär 9 000 ensamkommande unga männen från Afghanistan, som det diskuteras så mycket om.

För mig är det något som skaver här.

Exakta åldersbestämningars osäkerhet, hur mycket strul som beror på byråkratisk otillräcklighet, en självklar spontan vilja att hjälpa – det är många faktorer som spelar in i den debatten. Den faktor jag själv funderar på är: Borde inte åtskilliga av dessa unga män försöka ge sitt fädernesland en ljusare framtid genom att, tillsammans med de jämnåriga kamrater som är kvar i hemlandet, göra sin del i kampen mot talibaner och IS-krigare ? I så fall: Varför är de då här?

Det är klart man vill fly från kriget. Eller är det verkligen det? Borde det vara det, om det så att säga är ens eget krig man flyr ifrån? Om det är fäderneslandet och det egna folkets väl som står på spel?

Om de unga männen i Polen, Norge, Frankrike och Storbritannien tänkt så på 1940-talet, så hade nazisterna nog fortfarande härskat i Europa.

Det är också svårt att inte komma att tänka på balterna som kom flyende till Sverige 1944/45. De flydde inte kriget. De hade upplevt den sovjetiska ockupationen 1940, så de visste vad som väntade om bolsjevikerna åter fick makten. Så de kämpade, tappert och i det längsta. De som sett filmen ”1944” vet vad jag menar. De flydde till sist – men inte förrän kriget var förlorat.

De flydde inte sitt krig, utan de flydde stalinismen när den segrat. Många fortsatte sedan att stödja motståndet i hemländerna, och några dog då. De tänkte inte bara på sig själva, utan gav aldrig upp drömmen om att deras länder en dag skulle blir fria igen.

Det är 55 år sedan Dr. Martin Luther King drömde om den dag då människor inte bedömdes efter sin hudfärg, utan efter deras karaktär. Det förblir relevant. Karaktär.

Jag är inte så imponerad av dem i den mån de undandragit sig ett krig som på många sätt är deras eget, då det rör deras fäderneslands framtid. De är ju trots allt inga barn vi pratar om. Inte idag. Naturligtvis är alla levnadsöden olika, och flera i den aktuella gruppen behöver säkert skydd och uppehållstillstånd. Men jag är bra mycket mer imponerad av de ungefär lika många, ca 10 000, unga svenska män och kvinnor som under en 10-årsperiod frivilligt stred, sårades och i några fall dog för frihet och mänskliga rättigheter i det land, som många av de unga afghanerna själva verkar överge.

Det är, som sagt, något som skaver här. Kommer Ni ihåg de afghanska tolkar som i åratal och under stora risker tjänat den svenska försvarsmakten, men som sedan på grund av typisk svensk byråkratisk överdjävlighet hade svårt att få uppehållstillstånd här? De som däremot drar sig undan sin uppgift och moraliska plikt, de får uppehållstillstånd en masse.

Som medborgare i ett land så har man vissa plikter.

Om landet i fråga är dysfunktionellt, i krig, korrupt styrt, hotat av totalitära krafter – eller en kombination av allt detta – så blir inte de plikterna mindre. De blir större.

Vi kan, precis som i artikeln om kristen migrationspolitik härförleden, fundera på detta i ljuset av den stora kristna traditionens principer. Enligt den har man som medborgare plikter, som att betala sina skatter, utöva sin rösträtt och försvara sitt land. Ett legitimt försvar är inte bara en rättighet utan en allvarlig plikt (Katolska Kyrkans Katekes, nr 2239, 2240, 2265). Traditionell protestantism har ingen annan uppfattning här.

Om ett land är i kris eller krig blir plikterna inte mindre utan större. De blir naturligtvis också tyngre. Så svaret på frågan – Skall vi då inte hjälpa de unga afghanska männen? – är att det skall vi naturligtvis. Men vi borde hjälpa dem att göra sin plikt mot sitt hemland, inte att undandra sig den.

Genom till exempel militär utbildning och demokratiutbildning, så att de efter sitt återvändande till hemlandet – kanske kompanivis, med flygande fanor och klingande spel? – verkligen kan göra en insats där för att bygga fred och en demokratisk rättsstat i ett land som plågats av kommunism, islamism och kaos i decennier. De som inte vill bära vapen kan säkert hitta platser i sjukvård, räddningstjänst och civilförsvar.

Om de inte vill det då? Då tycker jag vi skall ställa oss frågan vad det egentligen finns för skäl att tro att unga män, som inte vill hjälpa sitt gamla fädernesland och där kvarvarande släktingar i deras stora nöd, plötsligt skulle bli pålitliga, lojala och plikttrogna medborgare i sitt nya hemland. Och stå upp för Sverige, om kriget eller krisen en dag skulle stå för dörren här.