Regeringsbildningen är ett maktspel där prestige och taktik dominerar, medan sakpolitiken hamnat i skuggan. Det är djupt beklagligt eftersom taktikspelet bygger på grundlös demonisering mellan gamla och nya icke-socialistiska partier.
I senaste avsnittet av SVT:s program ”Fönster mot medievärlden” säger diversearbetaren i mediebranschen Jan Scherman (som bla varit vd i TV4) att väljarna har fått veta ”så förskräckligt förbannat lite” om vad motsättningarna efter valdagen handlar.
– Det borde inte vara så svårt att inse att man borde ge möjlighet till ideologisk reflektion. Vad är det för skiljelinjer som gör att man inte kan snacka med varandra? Varför landar man bara i vem som ska ta vem?
Det är kloka frågor. Låt mig försöka svara. Jag kommer inte att replikera på vulgäranklagelserna från L, C och S om att Sverigedemokraterna är ”oanständiga” och ”extremistiska”. Det är anklagelser som saknar all grund. De enskilda personer som avslöjats med extrema ståndpunkter åker ut med huvudet före. Dessa enskilda personer har inte formulerat partiorganisationens politiska ideologi, beslutad i demokratisk ordning.
Om man anser att ”svansen” speglar ett parti, då är Socialdemokratins ungdomsförbund SSU en islamistisk organisation med diktaturambitioner, eftersom flera företrädare har avslöjats med att ha sådana böjelser.
Måttstockarna måste vara lika. Präglas Sverigedemokraterna av extremistisk nationalism, så präglas Socialdemokraterna av extremistisk islamism med diktatursträvan. Antingen är båda påståendena rätt, eller är båda fel. Jag hävdar att de är fel, även om vi ska erkänna att de flesta svenska partier har problem med infiltration av extrema element.
Om man ändå fortsätter hävda vulgärargument mot SD men inte mot S, då saknar motståndet mot SD rationell grund. Då har man skapat sig hjärnspöken. Partier som låter hjärnspöken ta över är olämpliga att regera landet, och då blir fortsatt diskussion meningslös.
Om man ser till mer sansade uttolkningar av skillnader mellan Sverigedemokraterna och Alliansen kan man gå till ordföranden för Moderaterna i Skåne, Lars-Ingvar Ljungman. I Skåne har Moderaterna mer erfarenhet av SD än i övriga landet. Till Dagens Samhälle säger han i senaste numret att partiets centrala riktlinjer om att inte samarbeta med SD ”blivit förbisprungna av tiden”.
Ljungman menar att som politiker har man som huvuduppgift att få igenom sitt partis politik och det får man bäst om man styr. ”Som politiker ska man ta makten.” Mot den bakgrunden är han öppen för diskussion med alla partier. Han får den specifika frågan om M kan styra ihop med SD.
– Då är man naturligtvis ute på betydligt mer osäker mark, inte minst mot bakgrund av att SD aldrig tidigare har varit med och styrt, svarar Ljungman.
Han konstaterar att SD har åsikter som moderater inte delar.
– Det handlar om vissa mer värderingsmässiga frågor. Jag är en övertygad anhängare av allas lika värde. Jag är också en anhängare av den liberala västerländska demokratin. SD för ju även resonemang om vem som är svensk och vem som inte är det, säger Ljungman.
Okej, här har vi fyra konkreta invändningar, som också är representativa för den allmänna debatten. Regeringsbildningen och rimligheten för borgerliga partier att etablera informell samverkan med SD borde avgöras av hur dessa skillnader ska uttolkas.
1)
SD saknar erfarenhet att styra riket/kommuner. Sant. Men man kan inte veta om det nya partiet är en duglig part att göra upp med, förrän man provat att göra det. Mycket handlar ju om personkemi, om duglighet och beredskap att stå upp för beslut som är nödvändiga men impopulära. När nu Moderaterna & Co inte kan komma till regeringsmakten på annat sätt än med stöd av SD, är läge att testa det nya partiet. Håller de måttet, eller blir det som med Ny Demokrati som backade från tuffa beslut och rämnade?
Jag tycker svenska folket har varit tydliga. 1,1 miljoner medborgare vill att SD ska testas. Och för egen del anser jag partiets ledning är minst lika kompetent som i övriga riksdagspartier. Men om jag har fel, är det ju bara för regeringen att avgå om samverkan inte fungerar. I Finland har man ju en machiavellisk tradition av att plocka in uppstickarpartier i regeringen och ge dem ansvar. Ofta har de då snabbt tappat i folkopinionen och blivit oviktiga. Den hållningen skulle jag ha om jag tillhörde ett gammalt parti. Den är ju ett rationellt agerande, jämfört med den demonisering som S, C och L ägnar sig åt.
2)
Att SD inte skulle stå för allas lika värde är ett mantra från de gamla partierna som saknar all grund. Sverigedemokraterna anser givetvis på sin kristna grund att alla människor är lika mycket värda. De är lika inför Gud. Däremot har etablissemangen i politik och media förvanskat definitionen och betydelsen av värderingen.
En svensk medborgare och en somalisk medborgare är lika mycket värda. Men det betyder inte att en somalisk medborgare har rätt att kräva svensk välfärd i Sverige. Lika lite som en svensk medborgare skulle ha rätt att rösta i somaliska parlamentsval. Är en svensk mindre värd om denne inte får rösta i somaliska val, medan somalier får det? Nej. Och samma sak med svensk välfärd. Det är svenska medborgare som har rätt till svensk välfärd, som man ju själv betalar för genom en av världens allra högsta skattetryck. Att somaliska medborgare, och medborgare i alla andra länder för den delen, inte har rätt till svenska bidrag betyder inte att de har mindre människovärde.
Den universella värderingen om människans likhet inför Gud i den kristna tron ger en filosofisk grund att stå på. Det betyder inte att ”allas lika värde” bara uppfylls om Sverige försörjer alla människor på jorden med samma välfärd som svensk medborgare har tillgång till. Dessa avgränsningar har alltid gjorts. Det är, paradoxalt nog, globaliseringen som har synliggjort att dessa avgränsningar måste göras, eftersom människor lättare kan röra på sig nu. Det beror alltså inte på illvilja eller hudfärg att Sverigedemokraterna betonar dessa avgränsningar, utan därför att avgränsningarna är nödvändiga som en följd av globaliseringen.
3)
Att SD skulle hota den liberala västerländska demokratin är en annan svepande anklagelse som aldrig konkretiseras. På vad grundar den sig? Om mediernas faktagranskning inte bara nagelfor konservativa, skulle en sådan faktagranskning visa att alla sådana anklagelser är falska. Sverigedemokraterna omfamnar demokrati och de västerländska värderingarna på samma sätt som borgerliga partier, och betydligt mer än vänsterpartierna som ofta visar sitt förakt och hat mot västerlandet.
Guilty by association är ett vanligt knep: Ja, men vad sa Viktor Orban i Ungern? För det första blir det alltid fel när partier i ett land jämförs med partier i ett annat. Varje nation har sin politiska kultur. För det andra använde Orban ”liberal” i den amerikanska uttolkningen, alltså vänster och allt vad det innebär av identitetspolitik, genderperspektiv och högre skatter.
Utifrån detta kan man lugnt hävda att Sverigedemokraternas kritik mot utvecklingen i vårt land helt och hållet ligger inom ramarna för demokrati, rättsstat och yttrandefrihet. Partiet utmanar inte dessa värden, utan slår vakt om dem. De hotas däremot av vänsterkrafter som tagit över universitet, medier och myndigheter. Här har de borgerliga agerat nyttiga idioter åt vänstern. SD gör inte det. Något som naturligtvis upprör vänstern något fruktansvärt, men det gör inte SD till hot, utan till ett alternativ.
4)
Att tala om vem som är svensk och inte är synnerligen kontroversiellt i Sverige. Jag tycker själv diskussionen är obehaglig. Det ger intryck av att man delar upp människor i olika grupper, medan jag vill se människor som individer och som medborgare i ett samhälle. Vår svenska avsaknad av definitioner är resultat av en lyx som vi haft historiskt i Sverige. Vårt land har varit homogent och vi har inte utsatts för ockupation eller yttre förtryck, som gjort det viktigt för de förtryckta att värna den egna nationella identiteten. Den har varit så självklar för oss svenskar att den inte behövt att manifesteras.
Om vi går till vårt grannland Norge kan vi se hur nationalism där är en både naturlig och konstruktiv kraft. Motståndsrörelsen som stred för Norges självständighet under andra världskrigets ockupation blev nationalhjältar, med all rätt. Grundaren till dagens Fremskrittsparti i Norge, Anders Lange, var en nationalist som fängslades av den nazityska ockupationsmakten. Nationalism är nämligen motsatsen till den nazityska imperialismen som avsåg att krossa andra nationers rätt till självbestämmande.
Sverige vek ned sig under andra världskriget, därför har nationalism blivit ett kollektivt trauma. Vår skam över hur vi med neutraliteten smet undan, tar sig idag uttryck i att många ser allt svenskt, inte som självklara nationella, kulturella och positiva egenskaper utan som nazism och rasism. Sverigedemokraterna vill att vårt land ska bli som andra länder, dvs våga värna det egna landets kultur och traditioner. Inte därför att de skulle vara bättre än andra, utan därför att de är våra och ger oss vår identitet i en global värld.
Så det är riktigt att Sverigedemokraterna utmanar mycket av det rådande. Särskilt är det vänsterdominansen som utmanas. Det i ett land där vänstern länge fått dominera, medan borgerliga partier lämnat walkover i kulturkampen.
Självklart leder detta till starka känslor. Och de borde diskuteras och bearbetas. Men istället leder vänstern bort debatten med skrämselpropaganda och demonisering av den nya politiska kraft som vill göra upp med vänsterexperimentet.
Även om olika etablissemang har svårt att se detta, inser allt större del av svenska folket vad det handlar om. Frågan är om de borgerliga vågar kasta av sig sina skygglappar, eller om man ska fortsätta att vara vänsterns nyttiga idioter.