Vilket är vårt gemensamma “vi”? Partierna har varit väldigt aningslösa vad gäller invandrings- och integrationspolitiken. Fokus borde läggas på samhällskontraktet och de stora krav som behöver ställas på nyanlända.
Historieprofessorn Lars Trägårdh intervjuas i Expressen om den allt tydligare polariseringen som sker i många västländer. Både i USA och Sverige kan polariseringen knytas till stor invandring, som leder till ökad ojämlikhet och minskad tillit.
– Det stora problemet i Sverige är inte Sverigedemokraterna utan att de andra partierna har lämnat walkover i helt centrala frågor som SD har lyft, som den om nationalstaten och medborgarskapet. Man har varit väldigt aningslösa vad gäller invandrings- och integrationspolitiken.
– Vi hade tidigare en invandringspolitik som var nära kopplad till arbetsmarknadens behov. Det var en hårdhudad och kallhamrad inställning. Det var en självklarhet att folk kom in i jobb, lärde sig svenska och inte låg samhället till last. Men det innebar att det fanns en koppling till samhällskontraktet som var väldigt direkt.
– Efter oljekrisen på 70-talet slog vi ner all form av arbetskraftsinvandring för att skydda den egna fackföreningsrörelsen. Då vände man sig mot den humanitära invandringen. Det kan man applådera på humanitära grunder. Men särkopplar man arbetsmarknadspolitiken från invandrings- och integrationspolitiken kommer – som ett brev på posten – den typen av problem vi har i dag.
Trägårdh konstaterar att invandringen fram till 1970-talet var starkt kopplad till arbete och lagbunden ordning. Det innebar att det fanns en enorm potential för öppenhet i det svenska samhället.
– Den andra sidan av det är att det finns en enorm kravfylldhet. Vi har väldigt lite tolerans för dem som inte deltar i arbetet och inte deltar i samhällskontraktet. Därför måste vi ha en mycket starkare återkoppling till arbetsmarknadspolitiken om vi ska få en välfungerande invandring.
– Tyvärr har man inom vänstern börjat röra sig mot identitetspolitik och kulturrelativism. Det är viktigare att fundera kring vad som är vårt gemensamma “vi”. Vi behöver gå tillbaka till medborgarskapstanken och det gemensamma samhällskontraktet. Där måste vi vara tydliga utan att vara rädda för att bli anklagade för att vara rasister.