Varför är C och L så rädda för SD att de tycks beredda att kasta alla sina politiska ståndpunkter överbord, bara för att försöka blockera Sverigedemokraterna?

I helgen har både Centerpartiet och Liberalerna suttit i långa möten för att diskutera om det viktigaste av allt är att hindra Sverigedemokraterna från inflytande, eller om man ska försöka förverkliga alla politiska vallöften man givit väljarna.

Också andra uppvisar en uppskruvat tonläge. Expressen publicerar idag en intervju med en kvinnlig handbollsspelare som spelar i Frankrike där hon säger att hon skämdes över Sverige när Sverigedemokraterna ökade i valet. Hon vräkte ut sitt hat i sociala medier: ”ni stollar kommer aldrig att segra över oss som verkligen älskar det riktiga Sverige”. Vad detta har med sport och handboll att göra kan man undra, men det visar på samma sorts rädsla som finns i C och L.

Jag måste säga att jag är förvånade över att den hatpropaganda som S och V har spridit i valrörelsen – av den enkla anledningen att SD håller på att göra de röda partierna maktlösa – har fastnat hos många som rädsla för partiet.

Ett skäl är att människor i alla tider varit rädda för förändringar. Och nu är vi inne i ett formativt skede där höger-vänster blir mindre viktigt, medan radikalism-konservatism blir alltmer framträdande. Det är en följd av globaliseringen. Sverige som land kan inte överleva om inte nationen inför regler om vem som får vara här och slår vakt om vår svenska kultur.

Man kan naturligtvis, som de flesta etablissemang, tycka att det svenska kan försvinna. Vi är ju så bra på att tala engelska. EU inför ju så många regler att det räcker att besluten fattas i Bryssel. Alla som vill komma från fattiga länder är välkomna att ta del av svensk välfärd, så länge den nu kommer att finnas kvar. Kort sagt: svenskarna ska ”öppna sina hjärtan” och ge bort sitt land till mer behövande.

Men mot denna de svenska etablissemangens extrema globalisering, som i andra länder inte alls tar sig så radikala uttryck, finns en motreaktion. Stora delar av svenska folket vill fortsätta att värna det svenska projektet, som varit ett av de mest framgångsrika i mänsklighetens historia. Vi gick från att vara ett av de fattigaste länderna i väst, till att bli det rikaste av alla. Tryggheten har varit stor, både ekonomiskt och mot kriminalitet.

Dessa värden kan bara bevaras om de värderingar som byggde välfärden skyddas mot gränslösheten. Det handlar om principer som förut aldrig behövde uttalas. Det var dyrt och svårt för människor att resa, gränserna utgjorde höga trösklar av naturliga skäl. Men med globaliseringen måste dessa regler fastställas av politiken. De är inte längre osynliga.

Och när de synliggörs, tvingas partierna ta i frågor de förut kunnat blunda för. Vem ska få komma? Vilka regler ska gälla för dem som kommer?

Eftersom de gamla partierna varit oförmögna att sätta rimliga regler, har Sverigedemokraterna vuxit fram som motkraft mot den gränslösa öppenheten. Vi kan inte ha svängdörrar in i landet. I synnerhet inte när övriga Europa och västländer har hårda gränser.

Jag vill påstå att Sverigedemokraterna mer än något annat är en folklig reaktion på politikens misslyckande i att sköta dessa frågor, som alltså är en följd av gobaliseringen.

Är detta då rasism och allt annat ondskefullt som man fått för sig bland handbollssspelare, i C och L?

Nej, självklart inte. Det är visserligen en ny ansats, en konservativ våg, som vuxit fram i Sverige. Något som inte märktes för 20 år sedan. Denna nya våg är för många skrämmande – bara därför att den är ny. Allt nytt är skrämmande, också i allra högsta grad för liberaler.

Men det nya bör granskas för vad det är, inte för vad man i sin rädsla inbillar sig att det handlar om.

Sverigedemokraterna är en konservativ utmanare av den låt-gå-politik som de gamla partierna fört, och som allt fler i svenska folket vänder sig emot. Den sakpolitik som utmanarpartiet står för skiljer sig från andra svenska partier, men inte från breda partier i andra västländer. Här finns ingen extremism, något som däremot härjar fritt på vänsterkanten.

Jamen, SD döljer sin verkliga agenda, säger de vettskrämda – och taktiska maktspelarna inom S och V. Men vad är Socialdemokraternas ”verkliga agenda”? Moderaternas ”verkliga agenda”? Det är bara politiska motståndare som resonerar i dessa termer, och vi har ju genom åren hört fruktansvärda nyliberala framtidsversioner från S om M. Roy Anderssons S-valfilmer är utmärkta exempel på skräckversioner om det moderata samhället. Sådant tar inte många på allvar, och det borde man inte göra när det gäller Sverigedemokraterna heller.

Skälet till att man nu, till min förvåning, till och med i riksdagspartiers ledningar tar sådana skräckbilder på allvar, beror på flera skäl. Ett är att, som nämnts, samhället är inne i ett större formativt skifte. Det gör oförberedda politiker nervösa eftersom man inte vet hur man ska agera. Ett annat skäl är att de konservativa värderingarna som nu träder fram, så länge varit bortglömda i Sverige. Det är för de flesta i etablissemangen ett nytt angreppssätt som man inte känner igen.

Ett tredje skäl är att Sverigedemokraterna är ett nytt parti som etablissemangen inte känner. För inte så länge sedan kunde mediernas kolumnister ”skryta med” att de inte kände en enda Sverigedemokrat, som ett led i det koketterande som är så vanligt inom etablissemangen. Partiet har vuxit fram underifrån, som en ny folkrörelse. Man har inte, likt i Danmark och Norge, haft redan välkända personligheter i ledningen.

Det gör att Sverigedemokraterna hos alla etablissemang är en helt ny och okänd spelare, som gärna beskriver partiet som något ”katten släpat in”. Motståndet är en ren maktdemonstration. Man vill inte ha in en ny aktör som framför anspråk på förändringar.

Min slutsats är alltså att det C och L nu gör är att förstora en primitiv rädsla för det nya med en tydlig maktambition att försöka förskjuta det nya som tar makt och inflytande från dem själva.

Det kommer naturligtvis att misslyckas. Även om C och L säljer ut all sin politik för att förhindra att SD får inflytande, och gör det genom att hellre ge inflytande till Vänsterpartiet som hyllat Stalins folkmord, kommer man bara att sabotera sina egna förutsättningar i kommande val. Vem röstar på ett parti som till sin huvuduppgift gör att blockera ett annat parti?

*

Se mer om konservatismen i ledaren Lär av Bohman.