Personvalda fungerar illa i svenska valsystemet

EU-parlamentarikern Anna Maria Corazza Bildt (M) fick inte ens stå sist på partiets valsedel till Europaparlamentsvalet i vår. Hon säger att hon inte ser någon framtid för sig själv i partiet.

Trots att hon varit den mest kryssade moderaten i förra EU-valet och har en större bas bland supportrar i väljarkåren än många andra parlamentariker, har Moderaterna helt avlägsnat henne från valsedeln. Hon fick inte ens stå sist, eftersom personvalet gör att moderata väljare då skulle kunnat kryssa in henne.

Så varför gör partiet så här? Skälet är att hon inte passar in. Och då menar jag inte främst i partiet, utan i det svenska valsystemet. Vi har partival i Sverige. Och för partiet är det partiledaren som är ansvarig. Så fort någon partiföreträdare blir färgstark och sticker utanför det egna partiets talepunkter, är det partiledaren som får stå till svars i medierna. Partiledningen hamnar i konkurrens om uppmärksamhet med de politiska frifräsarna – som inte behöver ta ansvar för partiet som helhet.

Svenska valsystemet bygger stenhårt på parti. Sedan införde man 1998 ett litet inslag av personval, men det är ett undantag som står i strid med huvudregeln om att partierna bestämmer.

Om person ska vara viktiga, måste vi ändra valsystem så att kandidaterna som personväljs kan göra det på egen maktbas i väljarkåren. I USA och Storbritannien har man enmansvalkretsar, och då kan de personer som väljs bygga upp ett så starkt väljarstöd i dessa små valkretsar att partiet inte vill peta personen.

Då skulle Anna Maria Corazza Bildt inte ha blivit petad. Men nu har vi inte ett sådant system. Då måste vi dra konsekvenserna av det, och inse att det är partiledningen och interna maktstrukturer som avgör vilka personer som utses.

Denna insikt gäller ju också riksdagsledamöter och fullmäktigeledamöter. De kan inte köra sitt eget race när de är valda, etersom de är valda av partiet. Och det väljarna avgör är partiernas styrka.

Jag tycker det är synd att vi inte har utrymme för fler fria röster i samhällsdebatten, men frågan är om det är partierna som ska ställa sina kollektiva plattformar till förfogande för individuella frikörare. De borde finna andra plattformar för att nå ut i den mediala debatten. Hur flera och skilda röster kan höras är mer något för de stora redaktionerna att fundera över.

Detta också eftersom Sverige har en fyraprocentsspärr som gör det synnerligen svårt för individuella projekt att nå riksdagen. Närmast kom väl Gudrun Schyman med sitt projekt FI, som kunde dra röster från hennes tidigare parti där hon varit partiledare, V. Men trots det sjönk hennes projekt i årets val ihop som en pannkaka.

Poängen med denna ledarartikel är att till dem som klagar på att profilerade personer som Anna Maria Corazza Bildt försvinner från partilistorna, säga: Lägg av! Man kan inte begära att ett så omfattande kollektivt politiskt arbete som ett svenskt parti faktiskt är, ska ställa till förfogande plattformar för enskildas frifräsande. Då har man missuppfattat att Sverige har partipolitik som bygger på lagspel, inte på personliga solospel, som kan ses som att åka snålskjuts på andras arbete.