Att följa intervjuer och resonemang från de gamla partierna i dessa tider av regeringsbildning är tragikomiskt. Självbedrägeriet dominerar och gör partierna mer vilsna och förvirrade än vad de behövt vara.
För mig är politik alltid en delikat balansgång mellan värderingar och pragmatism. Det gamla ordspråket ”Det bästa får inte bli det godas fiende” borde i dessa dagar hänga broderade på alla partikansliers väggar, eller finnas som skärmsläckare på partiernas datorer.
De gamla maktpartierna låter nu bagateller om vem som pratar med vem skymma möjligheterna att genomföra den egna sakpolitiken i regeringsställning.
Man har reducerat regeringsmakten till en etikettsfråga: kan man umgås med och tala med Sverigedemokrater som folket i val tvingat in i de fina salongerna?
Diskussionen nu är hög grad densamma som 1917 då ett nytt parti ur folkdjupet gjorde anspråk på makt genom den utvidgade rösträtten. Socialdemokraterna beskrevs av dåtidens etablissemang så som Sverigedemokraterna beskrivs idag: som ”opålitliga”, ”extremistiska”, ”omstörtande” och ”farliga”.
Man målade faan på väggen. Men tack vare en pragmatisk näringslivshöger började man samtala och Sverige undvek att dras in i kommunistiska revolutioner (Ryssland) eller inbördeskrig (Finland).
Hur inskränkt dagens besuttna makthavare är återstår att se. Men tecknen på ett omfattande självbedrägeri är många.
Hjärnspöken
När Fredrik Reinfeldts tidigare talskrivare Moa Berglöf interjuas i dagens SvD menar hon att inom Moderaterna finns ”få som sympatiserar med SD:s politik”. Hon behöver inte svara på vad hon menar med ”SD:s politik”, men avsikten är att ge sken av något hotfullt. Men det är ju Moderaterna som under flera år närmat sig SD om migration, lag och ordning. Moderaterna har själva placerat sig närmare SD i sakfrågor än någonsin.
Och det är ju detta som är problemet, eftersom många Reinfeldts-moderater inte vill erkänna det. Man bygger upp motsättningar mellan sig själv och SD som inte finns. Det är spöken. Hjärnspöken.
M som nyttiga idioter
I veckans Fokus intervjuas Anders Ljunggren, C-mannen i det socialdemokratiska regeringskansliet under Olof Johanssons samarbete med S 1995-98. Han säger att Sverigedemokraterna har ”den kanske starkaste ideologiska grunden av partierna idag”. Och nu riskerar M och KD att uppträda som ”nyttiga idioter” åt SD som strävar efter att ”göra slut på den liberalkonservativa eran i M”.
Återigen skapas med vaga formuleringar en bild av att SD är farliga – starka. Och att de med denna styrka skulle göra slut på moderaternas konservatism. Lite underligt mål för ett socialkonservativt parti. Det är ju istället den konservativa ansatsen, förmågan att se vitsen med en nation som kan värna lag och ordning, som förenar mot vänsterns förkärlek för anarki och moralupplösning.
Förväxlar dogmatism med pragmatism
I Fokus intervjuas också S-kommunalrådet i Nacka, Khashayar Farmanbar. Han menar att det finns en motkraft mot SD:s framgångar. Ett sätt är ”det tydliga avståndstagandet mot SD”. I nästa mening säger han sig stå för ”pragmatism istället för att gräva skyttegravar”. Men han har ju just sagt att grävandet av skyttegravar ska stoppa SD!
Ett annat S-kommunalråd, Anders Månsson i Bjuv, hoppas att kommunen ska slippa fler arbetare i kommunen och att man på det sättet ska bromsa SD. ”Får vi hit fler välutbildade så tror jag att vi ökar på sikt. Det är svårare med arbetarklassen för de har lättare att hoppa över till SD.”
S i Bjuv är alltså så dogmatiska att man tar avstånd från arbetare, eftersom de kan gå till SD…
Vem ska knäcka låsningarna?
Alla dessa invändningar mot Sverigedemokraterna bygger på myter och lögner som saknar all grund i verkligheten. Precis som adeln målade upp Socialdemokratin som våldsverkare och ligister för hundra år sedan, målar de gamla partierna idag upp en skräckbild av SD.
Allt handlar om känslor. Främst rädslan att förlora den makt som man ansett sig ha självklar rätt till, och dessutom till ett parti som man inte känner och aldrig tagit på allvar. SD är uppkomlingarna som etablissemangen ser ner på.
Mot rädsla och andra känslor finns inga rationella argument. Det är förnuftiga krafter inom de gamla partierna som måste ta initiativet och genom pragmatiska steg punktera känslorna, så att samtal om sakpolitiken kan ske. Kloka röster lyckades 1917. Vilka är de idag?
Alternativet är att folket i val ger fortsatt ökat stöd till SD till dess man kan förändra landets politik, och slå in på en kurs som inte för oss mot stupet.