Mitt råd är; låt de som satt sig på höga hästar fortsätta rida runt i manegen och verka i stället med all kraft för ett extra val. Jag tror att många väljare ser på vad som nu sker med vämjelse.
Charaden kring regeringsfrågan fortsätter. På partiledarnas återkommande pressträffar efter möten med talmannen uttrycker man sig artigt om talmannens ansträngningar och hänvisar till uppriktiga och konstruktiva samtal. Men i praktiken verkar ingenting av betydelse ske.
Det har slagit mig att Centerledaren Annie Lööf ser så ofantligt nöjd ut under dessa presskonferenser. Hon ser ut som en rödlätt bondkatt som ligger och lapar sol och putsar morrhåren på förstubron efter att ha svalt en talgoxe. Har hon något dolt i handväskan, ett ess i blusärmen? Enligt uppgift försöker hon få till en regering bestående av Centern, Liberalerna och Miljöpartiet. Dessa småpartier har tillsammans endast 19 procent av riksdagens mandat på sin sida. Knappast en stark och folkförankrad regering och dessutom med Miljöpartiet, Gud hjälpe oss!
Partiernas kollektiva bojkott, eller vuxenmobbing, av Sverigedemokraterna fortsätter och man hänvisar till partiets förflutna. Vad Annie Lööf, som nu manövrerat sig in i händelsernas centrum, glömmer när hon sätter sig på höga moraliska hästar är att hennes eget parti historiskt är det mest nazi- och rasistindränkta av alla partier.
I Per Albin Hanssons koalitionsministär under det andra världskriget fanns en centerpartistisk justitieminister vid namn KG Westman som var en fullödig nazist. En framstående och firad centerpartist var Per-Olof Sundman som var författare, riksdagsman och akademiledamot. Även han var en klart uttalad nazist. Ett gammalt partiprogram för centern var som att läsa en populär sammanfattning av Hitlers ”Mein Kampf”! Och det var inte länge sedan centerledaren Maud Olofsson uttalade att; ”Hitler gjorde en del tokiga saker”! Man får anta att hon i ”tokiga saker” inkluderade judeutrotningen? Exemplen kan mångfaldigas och det vore därför klädsamt om Lööf tonade ned sina moraliska övertoner.
Även socialdemokraterna har en mörk historia när det gäller nazistsympatier, rasism och antisemitism. Socialdemokraten Arthur Engberg var ecklesiastikminister i Per-Albin Hanssons krigskabinett. Engberg var även chefredaktör för tidningen Arbetet. I en ledare skrev Engberg att, ”Judarna var parasiter som underminerade och förbrände alla övriga raser”!
Engberg var en av 30-talets mest uttalade antisemiter. Att socialdemokraten Ragnar Ericsson hade ett förflutet i den fascistiska organisationen Förbundet Nya Sverige hindrade inte att han gjorde raketkarriär inom det socialdemokratiska partiet. För säkerhets skull, och för att dölja sitt förflutna, bytte denne Ericsson namn till det mer välklingande Edelman!
Socialdemokraten Ragnar Linnér var medlem i Waffen SS vilket inte hindrade att Hjalmar Mehr utsåg honom till kanslichef för barnavårdsnämnden i Stockholms Stadshus!
Socialdemokraten och ”ikonen” Gunnar Myrdal uttryckte att han i nazismen såg en ”ungdomlig rörelse och en förnyelse av socialismen”. Myrdal stöttade även beslutet att inrätta ett rasforskningsinstitut i Uppsala. Listan, avseende belastade såväl centerpartister som socialdemokrater, kunde göras betydligt längre. Även inom övriga borgerliga partier är det inte svårt att finna svåra historiska moraliska belastningar.
Mörkningar och att skriva om historien är vanligt förekommande inom maktapparater såsom politiska partier. Och i Sverige är det socialdemokratin som behärskar konsten till fullo. Per Albin Hanssons och Sveriges agerande under andra världskriget är ett av de främsta exemplen på mörkning och högst tvivelaktigt heroiserande av sina ikoner.
”The fake story” är att Hanssons ”kloka” politik – de facto en ren eftergiftspolitik – räddade Sverige undan kriget. Dels kan hävdas att; Varför skulle Hitler angripa Sverige då han ändå fick sin vilja igenom så snart han höjde rösten eller slog näven i bordet? Sanningen är dessutom att vi hade en osannolik tur. Dels att Finland genom ytterst osvenska heroiska insatser lyckades uppnå fred i såväl Vinterkriget som i Fortsättningskriget. Dels att Storbritannien och Frankrike misslyckades med sin gemensamma ansats mot Norge på grund av Frankrikes saktfärdighet och dålig planering. Av dessa skäl undgick Sverige en ganska säker tysk invasion.
Det rent moraliska förfallet under Per Albin Hanssons regering kan exemplifieras med bl.a.; Begränsat stöd till våra angripna grannländer, Norge, Finland och Danmark, konsekventa eftergifter till Hitler, införandet av presscensur där all sann rapportering om naziväldet förbjöds, döljande av fakta angående nazismens brott som regeringen väl kände till. Diplomaten Sven Grafström, placerad i Warszawa, hade tidigt en klar bild av nazismens rätta ansikte och rapporterade till UD. Men hans informationer fick inga konsekvenser utan förtegs. Grafström skrev en utförlig dagbok vilken ju var politisk dynamit för Per Albin Hansson och hans regering. Lämpligt nog ramlade Grafström ut ifrån ett tåg mellan Paris och Nice iklädd endast pyjamas. UD tvingade av hans änka dagboken, som ”försvann”.
Per Albin Hanssons egentliga ”claim to fame” är hans genialiska politiska metafor, ”Folkhemmet”. Hansson träffade aldrig Hitler som väl inte såg någon anledning att möta en medioker ledare för ett litet land som ändock gav honom vad han ville ha; den s.k. transittrafiken på svenska järnvägar och territorialvatten, järnmalm, kullager, strypt press mm. Hansson var en skäligen enkel och provinsiell person som gärna ägnade sig åt goda middagar och groggbordet. Hans två hobbys var kortspel och bowling!
Men han hade folkflertalets stöd vilket ju är en politikers största tillgång. Utrikesminister Christian Günther, begåvad men lat, var en lydig undersåte som tillbringade söndagseftermiddagarna på Solvalla mitt under brinnande krig. Hansson tvingade på Bonniers Dagens Nyheter en direkt antisemitisk ledning och försökte framtvinga en försäljning av tidningen.
Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, var den ende tidningsmannen som vågade trotsa det officiella påbudet att hålla tyst om Hitlers och nazismens rätta ansikte. När socialdemokraterna gjorde ett rekordval 1940 kände sig Per Albin Hansson ”stark nog” att dra in utgivningstillståndet för Segerstedts tidning och bidrog dessutom till en veritabel häxjakt på honom. En riktig hjälte, en av de få, drogs i smutsen och fick upprättelse först efter Hitlers och sin egen död.
Det moraliska förfallet under kriget fullföljdes med den infernaliska s.k. Baltutlämningen där regeringen nu böjde sig för Sovjetmakten. Kanske blev allt detta till slut för belastande för Hanssons eget samvete och han dog i steget av en hjärtattack.
Jimmie Åkesson har uttryckligt sagt att partiet är berett att kompromissa men att man inte ens får möjligheten att diskutera sakpolitik med andra partier. Trots detta basunerar media ut att SD ”kräver” att för sitt stöd i en omröstning få ”diktera” den politik som en nyvald regering avser föra. Detta är således ren ”fake news” och symptomatiskt för våra gamla politikers och deras vapendragares basuner. SD skall förbli persona non grata enligt en mer eller mindre enig skara ”syltryggar” och ”moraltanter”.
Tillnyktringen måste ske inifrån partierna, bland såväl kommunpolitiker som riksdagsledamöter och medlemmar i allmänhet. Denna process är tydligt på gång.
Mitt råd är; låt de som satt sig på höga hästar fortsätta rida runt i manegen och verka i stället med all kraft för ett extra val. Jag tror att många väljare ser på vad som nu sker med vämjelse. Därför är det endast ”folket” som kan svepa undan den dubbelmoral som hindrar att Sverige får en handlingskraftig, icke socialistisk, regering. Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna samlar 154 mandat eller 44 procent av riksdagens ledamöter. En något mer representativ regering än Annie Lööfs påhitt som snarare visar på hennes makthunger än omsorg om Sverige och den parlamentariska demokratin.