Centerpartiet ska i dagarna avgöra om de ska släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Det skulle bli den definitiva dödsstöten för alliansprojektet.

Centerpartiet är det parti som har flyttat sig mest på skalan radikalism-konservatism (GAL-TAN) som internationella forskare någonsin uppmätt. På Thorbjörn Fälldins tid fanns partiet tydligt på konservativa sidan tillsammans med Kristdemokraterna. På 30 år har partiet flyttat sig över hela planen och är nu svårt att skilja från Miljöpartiets flummare långt in på radikala GAL-sidan.

Partiet har blivit ”livsstilsliberalt”, det vill säga att man, som man säger, har en positiv syn på människor. Ett mer korrekt beskrivning är naiv syn på människor. Att alltid och enbart se till rättigheter, så som exempelvis Amnesty gjort i uttalande till förmån för att EU-migranter ska ha rätt till bostad och välfärd i Sverige, även om de är medborgare i ett annat EU-land.

Centerpartiet vill, likt Amnesty, att alla Europas fattiga borde flytta till Sverige och ha rätt att bli försörjda av svenska skattebetalare. Man vill ju vara positiv!

Att det innebär att man krossar samhällskontraktet, svenska skattebetalares möjlighet att få den trygghet man betalar skatt för att få, det tycks inte bekymra centerpartisterna. När dessa människor inte längre får varken service eller trygghet har de all rätt att revoltera mot makten. Denna utveckling tycks inte finnas i centerpartisternas tankevärld.

Livsstilsliberalerna är vänster i sin människosyn, men inbillar sig att de är borgerliga i ekonomisk politik. Men det går inte ihop. Livsstilsliberalismen är som kommunismen, den har oerhört goda och vackra avsikter men kommer att leda till misär och sammanbrott.

Det som avgör Centerpartiets ställningstagande de kommande dagarna, och som kan bli avgörande för hur det politiska landskapet i Sverige utvecklas, är om livsstilsliberalernas godhet tar överhanden, eller om det finns ett uns av realism kvar i partiet som inser att man skulle ge sig ut på ett farligt gungfly om man släppte fram Löfven och därmed begravde alliansen.

Det som talar emot att släppa fram Löfven är att Centerpartiet i historieböckerna får skulden för alliansens död. Man tvingar sig själv över till den röda, radikala planhalvan av politiken. Ett annat skäl till att inte släppa fram Löfven är att man då gör sig beroende av Vänsterpartiet. Det räcker inte med S-C-MP-L, utan Vänsterpartiet måste räknas med. Annie Lööf har ju betonat att man inte vill vara beroende av V och SD.

Att partiet sagt att man i avgörande budgetomröstning, när partiets eget förslag fallit, kommer att lägga ner sina röster innebär att M-budgeten kommer att antas av riksdagen. Varför då släppa fram Löfven som S-statsminister?

Men denna höst har det varit meningslöst att försöka föra logiska och rationella resonemang. För det är inte där avgörandet ligger. Det finns istället på ett oerhört känslomässigt, irrationellt imagebyggande plan. Hur man ”ser” på andra partier, hur man ”känner” inför att väljarna röstat fram andra partier. Och alltså inte på vad de i sak föreslår.

Vi får se. Men som denna ledarsida sagt tidigare: hur Centerpartiet än gör blir det en framgång för Sverigedemokraterna. Tar livsstilsliberalerna överhanden är alliansen död och Moderaterna och Kristdemokraterna måste bygga sig ett nytt regeringsalternativ. Tar centerpartisterna sitt förnuft till fånga och släpper fram Ulf Kristersson, får Sverigedemokraterna sitt berättigade parlamentariska inflytande genom att deras röster behövs i voteringarna.

Så vi kan lungt avvakta. Låt de andra göra bort sig.