Många åhörare anade nog inte vad som väntade när Tysklands vicekansler Franz von Papen äntrade talarstolen på universitetet i Marburg i Hessen den 17 juni 1934.
Franz von Papen var en mycket synlig och inflytelserik gestalt inom tysk konservatism – länge inom det katolska Zentrumpartiet, på vars högerflygel han stod. Dock hade han visat ett monumentalt dåligt omdöme – i efterhand och med facit i hand är det frestande att kalla det brottsligt dåligt. Han medverkade till att släppa in Hitler och nazisterna i de tyska regeringssammanhangen i den naiva tron att de skulle gå att domesticera på det viset, samtidigt som man begravde den avskydda Weimarrepubliken. Han underskattade grovt nazisternas målmedvetenhet, förakt för rättsstaten och stora våldsbenägenhet.
Om omdömet saknades, så saknade von Papen i alla fall inte insikt om sitt tidigare misstag och ett icke ringa mått av mod. Talet på universitetet visade sig nämligen bli en svidande vidräkning med nazismen och naziledarna. Senare har det kallats det sista stora offentligt framförda antinazistiska anförandet i Hitlertyskland.
Franz von Papen var inte ensam skapare av talet, som i stora delar skapats av några av hans nära medarbetare. Dessa var främst hans rådgivare Edgar Julius Jung, hans sekreterare Herbert von Bose samt Erich Klausener, ledare för den tyska grenen av Katolsk aktion. Störst roll förefaller ha spelats av Edgar Julius Jung.
Alla tre hade en bakgrund som meriterade officerare under det första världskriget. De företrädde en nationellt sinnad konservatism på kristen grund, de var monarkister och de tog avstånd från såväl Weimarrepublikens vänsterdekadens som den totalitära nazismen.
Talet är intelligent och skickligt upplagt. Det inleds med vad som i klassisk retorik kallas för exordium , det vill säga en del av talet ägnat att vinna åhörarnas uppmärksamhet och sympati. De som skrev talet visste vilka de ville nå, och därför inte kunde kosta på sig att stöta bort dem så fort talaren öppnade munnen.
Man ville nå de många tyskar som upplevt Weimarrepublikens fall som en hoppingivande befrielse och öppning mot framtiden, men som inte insett den nya regimens egentliga väsen och yttersta mål. Talet är alltså noga med att inledningsvis solidarisera sig med den tyska ”pånyttfödelse” många tyckte sig genomleva. Sen vänder det plötsligt, när det konstateras att en förändring av så historiska proportioner också med nödvändighet producerar en hel del ”slagg”, som man måste göra sig av med.
Han varnar för att Tyskland inte får komma på drift, på en resa som ingen vet vart den leder. En veritabel katalog av kritiska ståndpunkter följer sedan. Här är några:
* Stat och parti måste hållas isär och det måste vara staten som är bärare av den högsta auktoriteten.
* Ett stabilt och opartiskt rättsväsende på naturrättslig och kristen grund måste återupprättas, ett rättsväsende som kan ta tillvara alla medborgares rättigheter.
* Pressen måste ha möjlighet att fritt skriva om missförhållanden, korruption, odugliga ledare med mera, det vill säga fylla sin kritiska roll helt enkelt. I talet påpekas det att endast den svage fruktar kritik.
* Den växande antiintellektualismen måste stoppas. Som exempel anger talet när forskare – ”även internationellt erkända sådana” – trakasseras eller förföljs för att de inte har partibok.
* Det politiska styret måste baseras på folkets förtroende, inte på ständig propaganda, uppvigling, hot och våld.
* All personkult måste stoppas såsom främmande för tysk och preussisk tradition, som bejakar ett lågmält och ej personfixerat tjänande av riket.
Talet avbröts flera gånger av applåder. Journalisten och författaren Konrad Heiden, som i exil i Schweiz skrev om naziregimen, skrev i en text publicerad 1936 att den informerade tysken då inte hade några problem att i olika avsnitt av talet se att ”det där riktat mot Goebbels, det där är riktat mot Rosenberg, det där är riktat mot Göring”, och så vidare. Vem som var måltavla för kritiken om personkult förstår var och en.
Det är naturligtvis lätt att nu efterklokt säga att ett sådant tal var för lite och för sent.
Men då, den gången, blev naziregimen ordentligt skärrad. Här var det ju inte några kommunister eller Weimarliberaler som var i farten, utan vad som kan kallas det traditionella Tysklands röst.
Goebbels gjorde allt som stod i regimens makt för att stoppa spridningen av talet, men Frankfurter Allgemeine publicerade stora delar av det och kopior gjordes och spreds – även utomlands.
Talet skulle stå upphovsmännen dyrt. När Hitler bara två veckor senare skickade ut sina mördarband för att under ”De långa knivarnas natt” göra processen kort med både interna och externa motståndare, så mördades alla talskrivarna – Jung, von Bose och Klausener – under brutala former tillsammans med många andra glömda i den konservativa oppositionen. Också förre Ministerpresidenten i Bayern Gustav von Kahr som 1923 hade krossat den så kallade Ölkällarkuppen.
Franz von Papens kontor plundrades, han sattes i husarrest och avpolleterades som vicekansler. Hans liv sparades, då han ansågs kunna komma till användning längre fram, vilket också skedde då han verkade som diplomat i Österrike och Turkiet.
Efter kriget åtalades von Papen vid Nürnbergrättegången, men friades på samtliga åtalspunkter.
Dåligt omdöme var när allt kom omkring inte kriminellt. Hans roll i processen som till sist förde Hitler till kanslersposten hade dock för alltid krossat hans anseende, vilket Marburgtalet inte kunde ändra på.
Rent konkret fick inte Marburgtalet så stor betydelse: De långa knivarnas natt, Rikspresidenten Paul von Hindenburgs död ett par månader senare och andra händelser bidrog till att befästa nazisternas makt.
Men det hade dock varit en påminnelse om att det fanns alternativ till både Weimardekadens och brun totalitarism. Många av talets idéer var levande hos deltagarna bakom 20–juliattentatet mot Hitler 1944.
I vår tid är det föga uppmärksammat hur mycket av det tyska motståndet mot nazismen som bottnade i en konservativ hållning. Det är viktigt att påminna om det.
I en tid då ledande tyska kommunister antingen, som Wilhelm Pieck, smet till Moskva eller, som sedermera DDR-ledaren Walter Ulbricht, begav sig till inbördeskrigets Spanien där han ägnade sig åt att spåra upp och likvidera tyska vänsteranhängare som inte var tillräckligt Stalintrogna, så fanns konservativa på plats i Tyskland och gjorde vad de förmådde.
Föga uppmärksammat i vår tid är också hur mycket av den antinazistiska oppositionen som var kristet inspirerad. Konventionell historieskrivning nuförtiden brukar inte betona detta, försiktigt uttryckt.
Det gäller till exempel Claus Schenk von Stauffenberg, som var väl insatt i den spanska skolastikens resonemang om när det kunde vara legitimt att störta en tyrann med våld, samt de tappra ungdomarna i Vita Rosen som hämtade inspiration hos Augustinus, den franske thomisten Etienne Gilson, hos biskop von Galen samt inte minst den store John Henry Newman och dennes betonande av vikten av att följa sitt samvete.
Antagligen är det så, att hade Marburgtalet hållits av en socialdemokrat eller liberal så hade de flesta hört talas om det. Forum för levande historia hade kanske ordnat seminarier om det. Nu emanerade det ur en konservativ krets, och därför är det i stort sett okänt i Sverige. Märkligt nog även bland konservativa.
*
Lästips: Edgar Julius Jung – Right Wing Enemy of the Nazis (Camden House, 2017) av Roshan Magub.