De två statsministerpartierna S och M är i djup kris. Värderingskompassen snurrar runt allt fortare. Vart ska man gå i det nya politiska landskapet? För Moderaterna gäller valet mellan konservatism och liberalism, sägs det.
Moderaterna är ett vågmästarparti när det gäller huruvida det framöver ska skapas ett nytt regeringsalternativ. Antingen håller partiet fast vid alliansen och går i vänsterliberal riktning, vilket slutar i ett gemensamt block med Socialdemokratin. Eller så är man med och bildar ett nytt konservativt regeringsalternativ i Sverige som utmanar kulturvänstern.
Nu tror jag inte Moderaterna vill lämna värmen och tryggheten i en allt mer vänsterliberal allians. Att åter, som på 1970- och 80-talen, stå på barrikaderna mot S-maktens etablissemang lockar inte. Även om man ju vann striden för marknadsekonomi. Det är ändå jobbigt att lämna etablissemangens salonger med kristallkronor i taket och champagne i glasen, för att gå ut i snålblåsten och kämpa för en kursändring av landet bort från identitetspolitik, radikalfeminism och mångkultur.
Men det är mycket möjligt att Moderaterna tvingas göra det. När Centerpartiet och Liberalerna springer i vänsterliberal riktning utmanas inte bara Moderaternas värderingar, utan också partiets maktposition. I ett vänsterliberalt block kommer Socialdemokratin att vara störst. Moderaterna hamnar i skuggan.
Regeringsbildningen efter årets riksdagsval visar tydligt att Moderaterna antingen får spela andra fiolen i vänsterliberalt ”blocköverskridande”, eller ta initiativ till ett nytt blågult regeringsalternativ med M-KD-SD. Det är redan det största blocket med 154 mandat.
I debatten talas det om att Moderaterna måste välja mellan liberalism och konservatism. Märkligt nog menar man att den liberalkonservatism som Gösta Bohman skapade, och som lyfte partiet till ledande position på borgerliga sidan, skulle krackelera.
Men var det någon som var noga med att bevaka de konservativa värderingarna om starkt nationellt försvar, tuffa straff i kriminalpoltitiken och individens moraliska ansvar, så var det Gösta Bohman.
Det är ju som Moderaternas grå eminens Lars Tobisson säger i Fokus: ”Idag är det oklart om Moderaterna är det parti som står längst till höger. Det hade Gösta Bohman aldrig tillåtit.”
Bohmans moderater växte om Fälldins center i valet 1979. Själv hade jag en brevväxling med Thorbjörn Fälldin om mina ungdomssynder, att ha medverkat i den vänsterkritik mot Fälldin som hans eget ungdomsförbund ägnade sig åt under senare delen av hans partiledartid. Jag skrev att jag som tonåring inte förstått vad han menat, men att jag nu 10-15 år senare (1994) gjorde det. Han svarade att han kommit till insikt om att han saknade den pedagogiska förmågan att förklara de icke-socialistiska värderingarna han stod för.
När Fälldins småfolkskonservatism hölls tillbaka av det egna partiet, kunde Bohman ta över rollen som den rakt-på-sak-tydlige partiledaren med konservativ grundton. Och även om Moderaterna som parti aldrig varit folkligt, så var Gösta Bohman det som person.
Trots att Bohman var tydligt konservativ, är han ändå den som tillskrivs liberalismens inkorporerande i den moderata politiken. Hur kan det stämma? Om man tittar internationellt efter andra framgångsrika ledare som utmanat vänstern, så står Ronald Reagan och Margaret Thatcher överst på listan. Jag vill påstå att det som förenar Bohman och Fälldin med Reagan och Thatcher är att de stod på bergfast konservativ värdegrund som i sin pragmatiska tillämpning använde liberala principer som verktyg. De som däremot enbart kallar sig liberaler, glider alltid in i vänsterns famn. Bara de som är grundade i konservatismen kan undvika att bli vänster.
Jag vill hävda att vårt förhållande till radikalism-konservatism (populärt kallad GAL-TAN-skalan) är dominerande över höger-vänster-skalan. Är man radikal på GAL-sidan, kan man visserligen hävda liberal marknadsekonomi på vänster-högeraxeln (som dagens C och L), men i frågor om ansvar, plikt och moral hamnar man i händerna på vänsterns förakt för dessa värden. Och då rycker man faktiskt undan grunden också för marknadsekonomi. Det är därför aldrig några liberala ledare blivit historiska. Deras värdeskalor blockerar varandra.
De som däremot finns på konservativa TAN-sidan och först värnar ansvar, plikt och moral kan i den praktiska politiken använda delar av liberalismen för att åstadkomma välstånd. Det är politiska ledare som gjort detta som blivit historiskt framgångsrika.
Och nu i dessa dagar skriker tidsandan efter konservativa politiker som kan rädda landet från en vänsterliberal katastrof.
Det gäller att begripa att globaliseringen, paradoxalt nog, medför mycket starka krav på nationell identitet och regelverk som kan värna nationens suveränitet. Konservativa värderingar bli nödvändiga: ansvarstagande, plikt och skyldigheter måste avkrävas dem som vill bo och leva i landet. Utan en sådan moralisk övertygelse bryts den tillit ned som är nödvändig för ett fungerande välfärdssamhälle. Utan tillit vill ingen betala skatt. Den vänsterliberala politiken leder till anarki, som ironiskt nog bara gynnar den starke.
Genom att i årtionden lyft rättigheter som den enda giltiga värderingen har vänsterliberalismen och socialismen enas i att undergräva vår civilisation. Ensidigt rättighetstänkande innebär att någon annan ska ta ansvar, någon annan ska betala, någon annan som ska hålla ordning. Det resulterar i en utbredd ansvarslöshet. Historien är fylld med exempel där vänsterns rättighetskrav leder till kollaps. Konservatismen krav på skyldigheter står i stark kontrast till denna vänsterliberalism.
Jag vet att Ulf Kristersson tillhör den liberala falangen inom Moderaterna. Men jag har haft förhoppningar om att han och hans parti skulle kunna bli så insiktsfulla att de förstår vad som behövs i vår tid. Och igår lyssnade jag igen på Kristerssons installationstal den 1 oktober 2017. Där fanns tydliga konservativa ansatser.
– Det kräver att vi på djupet förstår vad som är riktigt bra i vårt land idag, som byggts upp av generationer och som helt enkelt inte idag får förstöras: Ett land med ömsesidig tillit. Ett land med starka jämställda och jämlika individer. Ett nyfiket land som är stolt över det gamla och det svenska, men öppet för det nya och det internationella. Och en stat som står för sin del av kontraktet.
– Vi måste också förstå vidden av problemen. Utanförskapet. Vanskötseln. Misstron. Bidragsberoendet. Gängkriminaliteten.
– Trovärdiga åsikter om framtiden förutsätter genuina insikter om samtiden.
– Nationen är viktig, men vi tillhör samtidigt den stora världen utanför. Frihet står inte mot ansvar. Öppenhet står inte mot lag och ordning.
– Hotet om social ärftlighet – att det går dåligt för barn bara därför att deras föräldrar haft problem – är ett moraliskt misslyckande som byter mot allt som Sverige borde stå för. Det är själva motsatsen till löftet om social rörlighet.
Detta är inte vänsterliberalism. Det är konservatism – och högerliberalism. Tilltro till individen, men också krav på ansvarstagande. Inte bara rättigheter utan också skyldigheter.
Jag ser liberalismen som ett regelverk. Det kan tillämpas på olika sätt. Och tillämpningen beror på vilken värderingsgrund man står på. Med konservativ sådan, skapar man mening och ramar för en marknadsekonomi. Med en socialistisk grund, skapar man begränsningar i ekonomin.
Det som kommer först är grunden – konservativ eller socialistisk – sedan kommer tillämpning av mer eller mindre liberala regelverk.
Konservatismen står för moralisk vägledning om hur man som individ tar ansvar för något större än sig själv. För gemenskapen, för samhället. Och, det ska man inte hymla om, också inskränker friheten genom att utkräva medborgarnas plikter gentemot gemenskapen. Sverigedemokraterna var emot att den militära värnplikten avskaffades, och den har de andra partierna efter några år återinfört. Liberalismen har sina begränsningar i verkligheten.
För egen del är jag bedrövad över hur kriminella får ta över alltmer från de ordningsamma. Det dödliga våldet på gator och torg är det mest påtagliga beviset för att vårt samhälle är på fel väg.
Värst kanske ändå är att det råder anarki i skolorna. Lärarna bedöms av eleverna, inte tvärtom. Ingen disciplin, inget lärande, ingen utveckling. När jag var i Lettland och besökte skolor för funktionshindrade var det en fröjd att se hur eleverna i högstadiet respekterade de utländska gästerna trots språkförbistring. I korridorerna hängde akvareller i tunna ståltrådar. Jag frågade hur länge de hängt där. Sedan renoveringen för sex år sedan, blev svaret. I en svensk skola hade de blivit nedrivna inom några timmar.
Det handlar om vilket hållningssätt som genomsyrar medborgarna – oändliga krav på rättigheter utan ansvar eller balanserade skyldigheter och rättigheter med respekt för det gemensamma? Kan också kalla det en attityd som bygger på värdighet – både till andra människor men också till gemenskapen, traditionerna och kulturen. Sådana aspekter har renodlad liberalism och socialism mycket svårt att förstå värdet av. De har istället en värdenihilistisk syn som innebär att sådana värden inte finns.
Stolthet. Respekt. Ansvar. Plikt. Självbehärskning. Integritet. För många liberaler är det gammal skit. För konservativa är det drag i vår mänskliga tillvaro som skiljer civilisation från anarki.
Det Gösta Bohman gjorde var att gifta ihop de konstruktiva delarna av liberalismen med den konservativa hållningen. Det gick bra för Moderaterna på det galna 1970-talet då 68-vänstern dominerade samhällsdebatten. Det borde gå minst lika bra nu.
Dock saknar den moderata liberalkonservatismen förståelse för sociala dimensioner och deras betydelse. Det är därför Moderaterna kunnat dras med i vänsterliberalismens kosmopolitiska utopism. Socialkonservatismen är förankrad hos dem som inser att växande misstro i samhället och förlorad tillit i första hand kommer att gå ut över de mest utsatta.
Det är därför nationalismen är ett tydligare inslag i socialkonservatismen: den nationella gemenskapen krävs för en välfärdsstat som kan leverera grundtrygghet, särskilt för dem som inte har egna resurser i reserv. Utan nationalism, inga skatteintäkter till staten. Utan nationalism, ingen demokrati där alla har en jämlik röst.
Socialkonservatismen kan ses som det sociala samvetet inom den breda konservativa skolan. Den har en annan ingång till konservatismen än Moderaternas liberalkonservatism. I det långa loppet kan tydliga skillnader och motsättningar mellan dem uppstå, om skattetryck och nationell suveränitet, men utifrån den rådande vänsterliberala kursen som styr mot stupets kant finns långt mer gemensamt än det som skiljer.
Om Moderaterna menar allvar med det Ulf Kristersson sa i sitt installationstal, borde man söka samarbeten som går i den riktningen. Och det är knappast med Annie Lööfs och Jan Björklunds partier.
Eller för att citera Lars Tobissons omdöme om taktiken att inte samtala med riksdagens tredje största partiet: ”Det är befängt”.
Några rubriker från det mångkulturella samhället den senaste veckan.