Det officiella Sveriges självpåtagna roll som världssamvete har fått sig en allvarlig törn. Det vore klädsamt om det officiella Sverige erkände att de haft och har fel, att den nuvarande asylindustrin alltid har varit och är ohållbar och osolidarisk.
När svenska vänsterliberala politiker försöker fostra andra länders påstådda brister på vad de kallar solidaritet faller detta platt till marken inför verkligheten i Sverige med en fullständigt misslyckad migrationspolitik med no-go-zoner och ett eskalerade våld. För minst 1,1 miljon svenskar är det officiella Sveriges agerande förvånade eller obegripligt, men det finns förklaringar.
När det gäller den ”generösa” svenska flyktingpolotiken får man inte bortse från att den har att göra med gottgörelser för tidigare svenska försyndelser: man skäms över att Sverige inte tog emot fler flyktingar på 1930-talet från det nazistiska Tyskland, främst judar, och att Sverige – på Sovjets begäran – utvisade flera hitkomna baltiska flyktingar (därav även en del tyska soldater) 1944/45/46. Denna s.k. Baltutlämningen, när svensk polis och militär utkommenderades av regeringen för att med våld återsända dessa flyktingar som sökt en fristad i Sverige upprörde väldigt många, stora protestdemonstrationer förekom och det bads i kyrkorna – men förgäves. Då framstod Sverige som brutalt. Detta vill man sona, gottgöra!
Detta kan man inte blunda för. Man måste känna till detta och förstå dess innebörd. Men å andra sidan finns det en viktig skillnad: människor som flyr från grannländer på eget bevåg från överhängande personligt hot om livsfara är något annat än dessa som flyger hit från avlägsna länder, ofta i organiserade kommersiella massflykter. Observera att endast några få procent av alla dessa är flyktingar, enligt FN:s definition. Principen att flyktingar skall hjälpas i närområdet är viktig, inte minst för att upprätthålla ett trovärdigt och i ordets egentliga mening solidariskt asylsystem.
Det viktiga, som Sverigedemokraterna är ensamma om i Sveriges riksdag, är att man länge och med emfas framför alternativa lösningar: att vi i Sverige inte löser inbördeskonflikterna i Syrien, Afghanistan eller Irak eller terrorregimer Afrika genom att i Sverige ta emot det jämförelsevis ringa antalet ”flyktingar” som har råd och möjligheter att söka sig hit, utan att Sverige i stället måste göra kraftfullare insatser internationellt och humanitärt på platsen för de drabbade.
Flyktingar som vi skall och bör ta emot bör vara i första hand från grannländerna, de kringliggande länderna. I annat fall – som nu sker – blir det ändå bara lycksökarna som kommer hit, vilket är orättvist mot de andra.
När det officiella Ungern och Polen talar om behovet av en ny europeisk asylpolitik är det samma strävan som Sverigedemokraterna eller andra likande partier i Europa arbetar för och det är ett helt annat vägval för Europa än vad det officiella Sverige företräder.
Den samlade nationella oppositionen avfärdas trots en rationell argumentation för ett slut på fortsatt asylmissbruk av de etablerade partierna inom EU eller i Sverige med anklagelser om rasism. Ett bra debattknep, som Ungerns premiärminister Viktor Orban ofta använder när motståndarna kommer dragande med anklagelser om ”rasism” och ”främlingshat” osv, är att lugnt säga att det är meningslöst att föra debatten på denna låga nivå, präglad av hetsiga glåpord. Det bekräftar bara den gamla iakttagelsen att när argumenten tryter så tillgriper de hårt trängda endast invektiv och ursinniga skällsord.
Det vore klädsamt om det officiella Sverige erkände att de haft och har fel, att den nuvarande asylindustrin alltid har varit och är ohållbar och osolidarisk. Därefter kan de förhoppningsvis vara med och skapa en ny giv i asylpolitiken och på allvar återta initiativet internationellt för en rationell solidaritetspolitik som bistår på plats eller i krisernas närområde. Stoppa människosmugglarnas miljardindustri som göds av en förfelad idé om att hjälpa människor från hela världen i Europa. Ta våra länders strävan efter nationell stabilitet och överlevnad som ett sundhetstecken, inte som utryck för människofientlighet.
Om detta är den samlade nationella oppositionen i Europa överens!