Hysteri, känslosvall och galet förvridna perspektiv präglar svensk politik – också efter valet. Folket har sagt sitt. Nu ska politikerna visa ledarskap utifrån väljarnas önskan. Så är den traditionella, demokratiska tanken. Men något annat händer.
På onsdag ska riksdagen rösta om Ulf Kristersson får bli statsminister. Detta efter att riksdagen 25 september röstade nej till Stefan Löfven som statsminister (204 nej, 142 ja).
Trots det talar allt för att det blir nej också för Ulf Kristersson.
Att riksdagen skulle rösta nej till landets båda huvudkandidater inom några veckor är uppseendeväckande och skulle innebära ett starkt underkännande för det politiska ledarskapet i svensk politik.
Mest förvirrande är naturligtvis att C och L ser ut att fälla Moderaternas kandidat. De ingår ju i något de kallar ”alliansen” och de har sagt att de vill ha Ulf Kristersson som statsminister. Ändå tänker de, som det ser ut idag, rösta nej till honom.
Skälet är att de tror att han skulle bli en marionett åt Sverigedemokraterna, eftersom också SD måste lägger ner rösterna för att Kristersson ska bli vald.
Slutsats ett: C och L saknar alltså tilltro till att Kristersson kan driva sin egen politik. Det är en enastående misstroendeförklaring av Ulf Kristersson från ”vännerna i alliansen”.
Om C och L ändå, i sists stund inför omröstningen tonade ner retoriken och följde det som sades före valdagen, skull partierna kunna lägga ner sina röster. Det är ju trots allt inte dom som ska ingå i regeringen som behöver stöd från SD.
Då kommer vi till nästa förvirrade faktum.
Moderaterna behöver ge garantier till Sverigedemokraterna om invandrings- och kriminalpolitiken för att partiet ska kunna lägga ner sina röster. Åkesson har sagt att Moderaternas egen politik på dessa områden är ett golv (detta eftersom M inför valet närmande sig SD i många sakfrågor). Ändå har Moderaterna hittills vägrat att samtala eller på annat sätt (via talmannen) ge sådana garantier.
Slutsats två: Moderaterna har så dålig självtillit att de inte vågar ge SD nödvändiga garantier, som kan bestå av beskedet att M håller fast vid sin egen politik, eftersom det skulle framstå som en eftergift till SD.
Det är alltså känslomässiga skäl som skapar de totala låsningarna. I sakpolitiken finns färre motsättningar mellan allianspartierna sinsemellan, liksom i förhållande till SD, än någonsin för ett regeringsalternativ som skulle kunna vara uppbackat av 57,8 procent av väljarna (alliansens 40,3 procent och SD:s 17,5).
Slutsats tre: Svenska folket har skapat en stor majoritet för en icke-socialistisk politik som skulle kunna föra en kraftfull politik för landets bästa. Men det politiska ledarskapet är så svagt att de inte klarar av att sätta landets behov först, för att istället hänga upp sig på hur saker ”framstår” och hur det ”känns” att samtala med och som folkets representanter respektera dem som man förut inte behövt bry sig om.
Om Kristersson röstas ner av dessa skäl, kommer den historiska domen över allianspartierna att bli hård.
Hösten 2018 kan bli tidpunkten som beskrivs som de borgerliga partiernas sammanbrott. Inte på grund av att väljarna avvisat deras politik, utan därför att partiernas egna ledningar inte hade tilltro till den egna politiken och hellre lämnade walkover om regeringsmakten än att samverka med den socialkonservativa rörelse som vuxit fram ur folkdjupet, underifrån.
Därmed kommer man att kunna möta samma öde som de etablissemang som för etthundra år sedan demoniserade och vägrade samtala med dåtidens framväxande politiska folkrörelse, Socialdemokratin.