En ny TV-skatt ska finansiera public service. Tvångsfinansieringens raka motsats heter crowdfunding genom frivilliga donationer.

Vänsterpartiet och Moderaterna har (tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och övriga Alliansen) bestämt att Sveriges skattebetalare under tvång ska finansiera public service. Den nya skatten ersätter den tidigare licensavgiften, som alltså inte var obligatorisk, och förväntas generera 8,5 miljarder per år. Det är en oerhörd summa pengar, som gör public service till en storindustri, en stat i staten – och en betydelsefull maktfaktor. Tvångsfinansieringen innebär också att public service nu helt saknar incitament att leverera kvalitet till ”kunderna”.

Tyvärr har svensk radio och television uppenbara problem att förhålla sig politiskt neutralt, vilket inte minst märktes under valrörelsen. Precis före valet fick SVT för sig att uttryckligen ta avstånd från ett uttalande av Jimmie Åkesson, en helt makalös åtgärd från en förment opartisk aktör, vilket man alltså inte är.

Enligt en undersökning, gjord 2011 under ledning av professor Kent Asp, var 54 procent av journalisterna på Sveriges Radio och 52 procent av journalisterna på Sveriges Television miljöpartister, en oerhörd överrepresentation för ett parti som i riksdagsvalet 2010 bara fick sju procent av rösterna. Inte att undra på att just miljöpartister nu tycker att ”public service är värt pengarna” (medan SD-sympatisörer är missnöjda).

Självklart kan journalistkårens sammansättning ha förändrats något sedan 2011, men det är värt att komma ihåg att skattebetalarna från den första januari 2019 tvingas betala för samhällsprogram, som i allmänhet produceras av journalister med stark politisk slagsida åt vänster. Och det är precis så vänstern vill ha det – de egna åsikterna serverade på skattebetalarnas bekostnad.

Tvångsfinansieringens raka motsats heter crowdfunding genom frivilliga donationer. Utan minsta press eller tvång och utan möjlighet till egen profit gör då mediekonsumenten en personlig ekonomisk uppoffring till förmån för en författare eller journalist, som man genuint uppskattar. Frivillighet och solidaritet i kombination, kan det bli bättre? Om man inte sympatiserar med budskapet eller helt enkelt vill avstå och prioritera annat så donerar man inget alls. Och det är helt i sin ordning.

Ann Heberlein, Tino Sanandaji, Ivar Arpi och duon Jens Ganman-Mustafa Panshiri har alla framgångsrikt crowdfundat pengar till att skriva böcker. Jag analyserar inte deras åsikter på individuell basis, men nog har denna lilla grupp en högerinriktad och/eller etablissemangskritisk framtoning. De hade inte kunnat förmå offentliga institutioner att finansiera deras projekt, för där sitter politruker och bedömer kvalitet åt oss vanliga dödliga.

Ann Heberlein skulle exempelvis aldrig ha fått någon kulturnämnd eller något annat offentligt finansierat organ att stödja boken ”Våldtäkt och kultur”, men hennes läsare ställde upp med över en miljon. Klart intressant – och imponerande.

Joakim Lamotte är en oberoende journalist med fokus på trygghet, kvinnofrid och sexualbrott, som kommunicerar med sina läsare, tittare och lyssnare direkt på sociala medier. I gengäld försörjer de honom genom donationer. Det går alltså inte att ”få stopp” på honom via någon arbetsgivare eller redaktion, vilket av hatdreven och dödshoten mot honom att döma retar gallfeber på hans meningsmotståndare. Min poäng är alltså att alla (!) skattebetalare framöver tvingas betala för P3:s flamsiga och politiskt tendentiösa skräpprogram, men ingen (!) tvingas faktiskt att betala något för Joakim Lamottes oberoende reportage.

Företrädare för det mediala etablissemanget är uppenbart irriterade av crowdfunding och kallar det ”tiggeri”. Exemplen är många, men i en krönika i Expressen från förra året pekar Lars Lindström finger åt skribenter som tar emot donationer. När man sitter med fast anställning en fet heltidslön på en av landets största tidningar går det an att klaga på självständiga, fristående entreprenörer med personlig läsekrets. Men det skulle vara väldigt intressant att se hur mycket Lars Lindströms läsare frivilligt skulle betala för hans alster i Expressen. Ett annat är från förra månaden i Sveriges Radio P3, Tankesmedjan.

Jag anser att sociala medier har demokratiserat det politiska samtalet och skapar nya möjligheter för skribenter och läsare att få kontakt med varandra, utan att etablissemangets redaktioner filtrerar kommunikationen. Självklart oroar detta maktens representanter, som gärna vill ha om inte direkt så åtminstone ett subtilt inflytande över vilka tankar och idéer som får spridas.

Att avstå från TV-licens och istället finansiera fria skribenter ser jag som ett legitimt sätt att visa sitt missnöje med public service och etablissemangets strävan efter att styra informationsflödet. Från årsskiftet tillåter lagen bara det ena, hur det går med det andra på sikt återstår väl att se.