Svenska mediekonsumenter serveras en ytlig och socialdemokratisk bild av omvärlden. Det underliggande, lite respektlösa perspektivet är att väljarna i länder med konservativt styre varken förstår sitt lands politik eller sitt eget bästa.
Någon kommer kanske ihåg Peter Rawets intervju i SVT med en kvinnlig Trump-supporter i samband med presidentens installation 2017. Förutom att han gjorde bort sig genom att förväxla Trump med Obama två gånger så höll han en väldigt mästrande ton gentemot den unga amerikanskan, som måste ha tyckt att han var lite konstig.
Intervjun sticker ut genom att den faktiskt blev fälld av granskningsnämnden, men den var samtidigt mycket representativ för svensk journalistik om USA. Ingen svensk korrespondent skulle någonsin uppträda så provocerande mot demokratiska väljare, som man tvärtom bukar stryka medhårs.
I bevakningen av svensk politik finns i vissa sammanhang en fasad av neutralitet, det ska man ha. Men när det gäller politik i USA försöker man inte ens dölja sina sympatier för Demokraterna och sina antipatier för Republikanerna i allmänhet och Trump i synnerhet.
Självklart kan man ha synpunkter på Trump, hans retorik och hans presidentskap, men det vi läser i svensk press är ständiga vinklingar till hans nackdel.
Gör nu en liten reality-check. President Barak Obama utmålades som världens frälsare, men kriget i Syrien bröt ut under hans tid som president, med Hilary Clinton som utrikesminister. Trump skulle utgöra ett hot mot både världshandeln och världsfreden, ingetdera har hittills besannats. Vi noterar samtidigt att USA:s ekonomi nu går som tåget med Trump som president, arbetslösheten är den lägsta på 50 år.
Detta borde vara förvirrande för svenska mediekonsumenter, som mer eller mindre utlovades en katastrof om den republikanske kandidaten skulle vinna 2016.
Svensk journalistik var minst lika onyanserad inför presidentvalet i Brasilien nyligen. Analysen av den segrande högerkandidaten Jair Bolsonaro stannade som regel vid några mindre sympatiska uttalanden om kvinnor, färgade och homosexuella, som om det var det enda vi behövde veta. När SVT sedan ”fördjupar” så handlar det om att han piskar upp hat mot landets svarta.
Reality-check igen. Bolsonaro vann bland annat eftersom han var den populäraste kandidaten bland kvinnorna och han gjorde stora inbrytningar i gruppen afrobrasilianare, som förvisso traditionellt står till vänster. Den brasilianska medelklassen röstade inte i första hand på Bolsonaro som person, utan på den politik han gick till val på, socialkonservatism kompletterat med marknadsekonomi.
Brasilianarna i allmänhet hade dessutom fått nog av arbetarpartiet PT, som efter mer än ett decennium vid makten lämnade efter sig ett virrvarr av korruptionshärvor, ökande kriminalitet och en stagnerande ekonomi. Men vill man läsa mer om detta är man som regel hänvisad till utländsk press, vilket trots allt är en tröskel för många.
Och här ligger själva problemet. Följer man den svenska debatten på svenska så finns, trots allt, ett ganska stort utbud av mediala plattformar, inklusive bloggar och alternativa media. Den journalist som utmanar verklighetensbilden för mycket blir omedelbart ifrågasatt.
Men vad gäller utrikes bevakning så har Sverige, som regel, bara enstaka korrespondenter på plats, som dessutom brukar känna varandra och tillhör samma skrå av svenska mainstream-media. Därför är det mycket ovanligt att olika synsätt bryts mot varandra i utrikesbevakningen, det vänsterliberala perspektivet brukar dominera.
Jag anser att detta spelar roll, eftersom svenska mediekonsumenter serveras en ytlig, försvenskad och liksom socialdemokratisk bild av omvärlden. Det underliggande, lite respektlösa perspektivet är att väljarna i länder med konservativt styre varken förstår sitt lands politik eller sitt eget bästa.
Men tvärtom är det i slutändan vi svenskar, som inte kan förstå vårt eget samhälle om vi inte skapar oss en nyanserad och någorlunda korrekt bild av världen som helhet.