Det finns personer som det alltid talas om, men som själva aldrig får komma till tals. En sådan person är Sverigedemokraternas tidigare partiordförande Anders Klarström. Framförallt från Sverigedemokraternas kritiker får man höra, att SD var höjden av extremism under Klarströms tid.

Vad han själv har tagit vägen, undrar nog många. Jag har hört från flera olika personer att han helt skulle ha bytt spår; ibland påstås han rent av ha blivit socialdemokrat. Han har blivit till en mytisk skepnad i SD:s urhistoria, en dunkel skuggestalt utan konturer.

Nu träder han efter två decenniers tigande fram ur skuggorna i form av en omfattande, över 500 sidor, och detaljerad memoarbok, Prima Victoria: Sverigedemokraterna 1988–1995 (eget förlag, 2018). Han ger här en bild av Sverigedemokraternas tidiga historia, men också av sin egen historia, sina egna erfarenheter och livsomständigheter.

Anders Klarström såg dagens ljus år 1965 i Göteborg. Han tycks ha växt upp i ett ordinärt medelklasshem, hans familjeförhållanden och skoltid röjer vid första anblicken ingenting ovanligt. En viss ambition fanns dock åt det musikaliska hållet och han drömde länge om att bli konsertpianist. Ett klipp från 90-talet visar också, hur han flyhänt spelar Schuberts 3:e Impromptu vid ett SD-möte – en något annorlunda ögonblicksbild av SD:s 90-tal än den vanliga föreställningen om skrålande skinnhuvuden.

Till konstnärskynnet hörde också en sökande personlighet, som ville finna vad som var sant och rätt, bortom skolans standardsvar. Han besökte Moderaternas möten, men stöttes bort av deras klassegoism. Han besökte Europeiska Arbetarpartiets möten, men stöttes bort av deras konspirationism. Han besökte slutligen, och mest kontroversiellt av allt, det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet, men stöttes snart bort av deras oförsonliga och icke-demokratiska syn på sina motståndare.

Trots att sejouren hos dem bara varade några månader och han bara var mellan 17 och 18 år fyllda, har denna blivit definierade för synen på Klarström i media, och han har ofta introducerats med epitet som ”den tidigare nazisten”. Men är en sådan syn på tonåringars politiska åsikter verkligen rimlig? Bör detta engagemang inte hellre ses som ungdomligt oförstånd och som något som föregick Klarströms mogna åskådning?

Hur som helst fann sökaren Klarström till slut Sverigedemokraterna och där verkade han för demokratisk nationalism under många år, han blev snabbt till en av två talesmän året efter grundandet 1988 och avancerade 1991 till ensam partiledare, den förste i SD:s historia.

Klarström redogör detaljerat såväl för den politiska inriktningen, som för organisationsformer och medlemsaktiviteter under denna tid. Klarström, förvisso part i målet, bemöter med skärpa påståenden om förment ”nazism” eller ”rasism”, och hans trovärdighet stärks av att partiprogram och publikationer från samma tid inte heller uppvisar sådana tendenser.

De som påstår sådant borde avkrävas tydliga belägg, och en lös anknytning i form av en icke-aktiv revisor som fyrtio år tidigare var nazist räcker inte.

Klarström medger förvisso att SD:s manifestationer ibland attraherade en svans som hade extrema åsikter, men han påpekar också att det ofta var svårt att förhindra detta, även om han ville. Han nämner till exempel att han vid ett tillfälle upprepat sagt åt anhängare till Vitt Ariskt Motstånd att lämna platsen, men att han saknade våldskapacitet att få bort busarna.

Han har dock tillräckligt med självkritik, för att vidgå att han nu med facit i hand ibland borde ha markerat tydligare mot alltför extrema personer.

Författaren framhäver också, att det var svårt att komma bort från den tidens gatumanifestationer, trots dessa olägenheter, då man som mycket litet parti hade svårt att nå ut på något annat sätt vid den här tiden. Internet saknades och pressen var inte intresserade av att ge något utrymme till ett parti som Sverigedemokraterna.

En annan sak som slår en vid läsningen av boken är det besinningslösa och urskillningslösa våldet från vänster. Den som deltog i en manifestation i SD:s regi vid denna tid var alltid utsatt för ett potentiellt misshandelshot. Denna politiska förföljelse och i praktiken inskränkning i de demokratiska fri- och rättigheterna talas det än i dag sällan om.

Över huvud taget ger boken intrycket av att partiarbetet var ett stort, ideellt slit. Inga traktamenten eller tjänster fanns i sikte, tack för mödan blev endast rasistanklagelser och samhällets förakt. Till slut blev det för mycket också för Anders Klarström. Han kände till slut att det inte fanns någon väg framåt och han lämnade 1995, inte bara partiledarposten utan hela partiet.

Några oförsiktiga ord i ett par bittra intervjuer efteråt har givit näring åt den långlivade myten att han skulle ha blivit socialdemokrat, medan sanningen var att han bara gått in i väggen.

Såhär drygt 20 år efteråt är han inte längre bitter, utan han ser numera denna tid som en första seger, som ett preludium till partiets nuvarande och framtida segrar, en nödvändig uppbyggnadsfas.

Partiet har onekligen utvecklats ideologiskt, organisatoriskt och personellt sedan Klarströms tid, men frågan är om det över huvud taget fortfarande hade existerat, om han inte offrat sig under dessa hundår. Det är värt att ha i åtanke.