Det är inget annat än ett avgrundsdjupt hyckleri när socialdemokrater högfärdigt säger sig stå ”på rätt sida historien” och till på köpet pekar finger åt andra.
Under veckan som gick avslöjade Kvällsposten att ledande företrädare för SSU Skåne stödjer odemokratiska rörelser och regimer i Mellanöstern. Förre ordföranden Rizwan Elahi kopplas till en moské som har gjort homofoba uttalanden, vice ordförande Khloe Abdel Wahab har arbetat för Egyptens utrikesdepartement och Omar Al-Ganas, ordförande i Hässleholmsklubben, har gett uttryck för grovt antisemitiska åsikter i sociala medier.
Detta borde egentligen vara en praktskandal mot bakgrund av Socialdemokraternas egen slogan ”på rätt sida historien”. Nu har avslöjandet om SSU Skåne visserligen rört om lite i grytan de senaste dagarna, men reaktionerna i media har inte blivit särskilt mycket mer än en axelryckning.
Kanske för att ingen egentligen är förvånad. Jamal El-Haj, numera socialdemokratisk riksdagsman, har varit närvarande vid manifestationer tillsammans med Hamas-anhängare. Han har bland annat hävdat att Israel bedriver ”etnisk rensning” och pekas också ut som inblandad i valfusk.
Vidare är det dokumenterat att socialdemokraten Adrian Kaba, som sitter i Tro och Solidaritets förbundsstyrelse, har spridit grova antisemitiska konspirationsteorier. Riksdagsledamoten Hillevi Larsson, också socialdemokrat, har poserat med ett stort leende på läpparna hållandes en karta där Israel är utraderat. Och Veronica Palm, tidigare ledande socialdemokrat, har bloggat ”Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?” med tydlig anspelning på judar som grupp.
Det är alltså inget annat än ett avgrundsdjupt hyckleri när socialdemokrater högfärdigt säger sig stå ”på rätt sida historien” och till på köpet pekar finger åt andra.
Allt detta har skett inför öppen ridå. De inblandade är eller var högt placerade i partiet, deras åsikter måste vara väl kända internt och det som sammanfattas ovan är förstås bara toppen av ett isberg. Vad som pyr under ytan kan vi inte redogöra för i detalj, men vittnesmål i samband med det aktuella avslöjandet om SSU talar om en odemokratisk och obehaglig politisk kultur.
Socialdemokraternas propalestinska hållning fick för övrigt genomslag när minoritetsregeringen Löfven med Margot Wallström som utrikesminister lät Sverige, som första västeuropeiska EU-land, erkänna Palestina under hösten 2014. Ledarsidorna.se visar också att socialdemokraterna som parti har en försonlig attityd gentemot terrorstämplade Hamas, ett förhållningssätt som spiller över till utrikesdepartementet. Detta är alltså mycket mer än en intern socialdemokratisk angelägenhet.
Det ”kära systerpartiet” Al Fatah (ordvalet är Stefan Löfvens och tidpunkten är Socialdemokraternas kongress 2013) pekades mycket nyligen av Human Rights Watch ut som ansvarigt för systematisk tortyr, vilket alltså inte hindrar att svenska skattemedel flödar till Al Fatah. Även denna organisation är sedan länge terrorstämplad av exempelvis USA.
Det som fascinerar mig är att Stefan Löfven och hans ministrar inte bombarderas med frågor om detta så fort de sticker näsan utanför Rosenbad. Regeringspartiets hyckleri ligger i öppen dager och ändå känns som att det liksom inte spelar någon roll. Det bara är så här. Föreställ er reaktionerna om ledande sverigedemokratiska företrädare hade täta band till extremistiska organisationer och helt ogenerat strödde antisemitiska uttalanden omkring sig.
Jag kan inte se det som något annat än dubbla måttstockar för regeringsparti och oppositionsparti. Det är i sin ordning att SD hårdgranskas och att partiets företrädare får tuffa frågor om sådant som eventuellt är obekvämt, men det parti som innehar regeringsmakten borde inte komma undan så lätt.
*
Se mer: Kvällsposten, Uvell om El-Haj, Expressen, Ledarsidorna, Dagen, SvD, Aftonbladet, Världen idag, SR.