Tusentals centralamerikaner har anslutit sig till en karavan som sakta rör sig norrut mot USA, där man förstärkt gränsbevakningen mot Mexiko för att hindrar migranterna från att olagligt ta sig in i landet.

Det som började med något hundratal honduranska medborgare är i dag en storpolitisk principfråga. Det var 12 oktober i San Pedro Sula som något hundratal personer började folkvandra norrut från Centralamerika till Nordamerka. Karavanen har hela tiden vuxit genom att fler personer har anslutit sig. Enligt kommunledningen i Juchitán, Mexiko, handlar det om uppskattningsvis sextusen personer, varav de allra flesta kommer från Honduras.

Skälet till att människor från Honduras, El Salvador och Guatemala nu gör som många i Mellanöstern och Afrika, är att deras länder präglas av fattigdom och gängvåld, liksom av svaga statsapparater, laglöshet, demokratiunderskott, korruption och förtryck.

– I Honduras tjänar man inte ens tillräckligt för att köpa mat. Om det finns pengar till mat finns det inte till hyran; om det finns till hyran finns det inte till barnen som behöver kläder, säger García Medina, 25, till Hufvudstadsbladet. Lyckas de inte ta sig till USA, kan Medina tänka sig att stanna i Mexiko och jobba där.

En annan kvinna i karavanen, Erica García Medina, säger till tidningens utsände att om man inte når USA återvänder hon hem.

– Om Gud vill att jag stannar här kommer han att hjälpa mig och annars får jag åka tillbaka till mitt land och fortsätta kämpa för mina barn därifrån.

Och det är just vad som behöver ske: karavanen måste återvända hem till Centralamerika.

Medierna skildrar karavanen på samma sätt som man bevakade folkvandringen 2015 till Europa. Man beskriver dem som ”flyktingar”, även om de inte utsatts för förföljelse utan söker välfärd. Det är naturligtvis bedrövligt att dessa länder inte erbjuder annat än laglöshet, våld och fattigdom. Men svaret är inte att flytta problemen.

Att flytta miljontals människor från misslyckade stater till fungerande stater löser inte problemen, utan riskerar att förvärra utvecklingen genom att destabilisera de fungerande staterna. Vi ser i Sverige hur utanförskapsområden börjar likna Mellanösterns laglöshet. Migrationen gör Sverige till en svagare rättsstat där välfärden urholkas, den ger inte Mellanöstern och Afrika bättre fungerande stater.

Att flytta människor är ingen lösning, utan är tvärtom ett hot mot den bäst fungerande civilisationen, den västerländska.

Istället för att komma till väst, måste utvecklingsländerna börja lösa sina egna problem. Någon annan väg finns inte.

Problemet med karavanen som rör sig norrut i Mexiko, är naturligtvis inte just dessa sextusen personer. Dem skulle USA kunna hantera. Problemet är att om denna karavan får inträde i väst, kommer den att få mängder med efterföljare. Redan har den nu pågående karavanen, trots att den inte lyckats ta sig in i USA, inspirerat nya karavaner. Förra måndagen anlände ytterligare över tusen personer till gränsen mellan Guatemala och Mexiko och flera grupperingar har gett sig av från El Salvador för att komma efter, rapporterar Hufvudstadsbladet.

Men kan inte USA och Europa ta emot de hundratals miljoner människor som söker ett bättre liv? Svaret är nej.

Skulle gränserna öppnas är det vår civilisation som blir som deras, inte deras gamla hemländer som blir som väst. Våld, laglöshet och ekonomisk kollaps skulle drabba Europa och USA. All den tillit i samhället som är västvärldens unika fördel, skulle raseras. När det skett, är det mycket svårare att återskapa den.

De svenska utanförskapsområdena är en föraning om hur västvärlden kommer att se ut om migrationen får fortsätta. Svenska staten klarar idag inte av att upprätthålla lag och ordning i några begränsade förortsområden. Om detta får spridning är det slut med inte bara den svenska modellen, som socialdemokratin så gärna talar om, utan för den västerländska civilisationen som vi känner den.