Är SSU-Skåne en föraning om hur totalitära tendenser från Mellanöstern kan bli integrerade i svensk politik? Med miljoner människor från våldsamma, förtryckande och misslyckade samhällen i ett Sverige som inte står upp för framgångsrika svenska värderingar, är det inte svårt att se SSU:s strid flyttad till riksdagens kammare.
Nedsättande omdömen om avvikande personer är legio i Mellanöstern. Att förtrycka dem som inte tillhör den egna klanen och släkten, likaså. Hatet mot motståndare är bärande inslag i politiken, inte sakfrågorna. Därför lever man i Mellanöstern i misär, utan hopp och med dödligt våld som en del av vardagen.
Det är därför vi ser folkvandring från dessa misslyckade samhällen till Europa och Sverige. Människor söker sig till välfärd. Men om de blir så många att de lever kvar i sin gamla kultur i det nya landet, blir det ju paradoxalt nog ingen förändring även om man hamnar i kalla Norden. Då river man istället sönder den tillit mellan människor som är grunden för det svenska samhället. Då tar klanröstandet över där man skaffar makt genom att köpa och sälja röster i grupp. Politik blir etniskt styrd, inte grundad på idéer och värderingar. Det västerländska försvinner och Mellanösterns kultur tar över.
Varningar om denna utveckling är inte ny. Och när den framförts tidigare, även inom Socialdemokratin, ja, då har man hånskrattat åt varningarna och pekat ut dem som varnar för att vara… rasister.
I kristna Värden idag varnade en S-riksdagskandidat och kommunpolitiker 2012:
– Jag skäms över Ilmar Reepalus uttalanden eftersom han uppenbarligen inte själv har förstånd att göra det. Och jag är rädd för den ökande anti-semitismen i mitt parti, sa Krister Kronlid (S).
För detta kritiserades han i Aftonbladet: ”Hade det inte varit så ohyggligt hade man nästan kunnat skratta åt … Kronlid”, skrev ledarskribenten Daniel Swedin (21/8 2012).
Och tidningen publicerade också ett uttalande från SSU (22/8 2012) där man starkt tar avstånd – från Kronlid: ”Det är ett fördomsfullt och generaliserande uttalande. Genom sin kommentar gör Kronlid precis det han anklagar andra för, han skuldbelägger människor utifrån sitt ursprung vilket är oacceptabelt.”
När Kronlid utvecklar sin ståndpunkt, fortsätter Aftonbladets Daniel Swedin att kritisera honom: ”Men, det finns något som skaver i hans ursäktande texter. För visst tycks han fortfarande mena att unga med rötterna i Mellanöstern oftare är antisemiter än unga med rötterna i Sverige? I sitt mail till mig skriver han ju dessutom att SSU:are är ett större antisemtiskt problem än personer med ’bomberjacka och kängor’… Skvaller och hörsägen duger liksom inte när man sagt att endel SSU:are är värre antisemiter än nynazister.”
Det är uppenbart att Socialdemokratin inte tagit varningar om totalitära och rasistiska tendenser på allvar. Man har istället aktivt förnekat förekomsten och förlöjligat dem som lyft problemet.
SSU:s ordförande Philip Botström ska dessutom ha varit med på den SSU-kongress där nedsättande omdömen använts av personer som hyllat massmördaren Saddam Hussein, utan att ta till orda.
Alla partier har problem med infiltration av extrema personer, inte minst Sverigedemokraterna. Det beror på att vi i Sverige försöker upprätthålla folkrörelseidén som bygger på total öppenhet i partiorganisationerna och ett mycket stort antal offentliga uppdrag i kommuner, landsting och riksdag. Det är lätt att ta sig in och få en position.
Svensk politik borde diskutera om det är rätt att ha långt fler politiska uppdrag i det offentliga än de flesta andra demokratiska länder. Jag har tidigare jämfört Malmö med Pittsburgh: ”Malmö har 426 förtroendeposter att tillsätta i fullmäktige, nämnder och styrelser. Allt medan Pittsburgh city i USA, också med cirka 300.000 inv, väljer tio. En borgmästare och nio fullmäktigeledamöter i enmansvalkretsar.”
Om man har få politiskt valda, som kan avsättas i nästa val, och övriga intresserade är sympatisörer, hamnar inte galningar lika lätt på förtroendeposter.
I de öppna och omfattande partistrukturer vi har nu, blir det helt avgörande hur snabbt och effektivt partiet agerar när man får signaler om att personer har andra värderingar än det partiet beslutat om i demokratisk ordning. Sverigedemokraterna är snabba, tar extrema uttalanden på allvar och utesluter dem som inte följer partilinjen.
Men hur är det med extremister inom Socialdemokratin?