Nu är det många olika ändamål som bakas in i regeringsbildningen. När Jan Björklund (L) kastar sig in i kravställandet låter det mer som ett sätt att samla ihop de egna splittrade skarorna.
Dagen efter Centerpartiet lämnade sina krav för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister, kastade Liberalerna fram sina krav med än tuffare retorik. Förutsättningen är att Socialdemokraterna är redo att göra en ”rejäl högersväng”.
Varför agerar Björklund på detta viset? Det handlar mer om de interna turerna i det egna partiet än om att landet ska få en duglig regering.
Bästa sättet att samla ihop liberalerna, som är splittrade mellan att stödja Ulf Kristersson som statsminister och att försöka inleda S-samarbete, är att erbjuda Socialdemokraterna samarbete men kräva borgerlig politik. Då tillgodoses båda sidorna.
I P1-morgon sa Jan Björklund att om S säger nej till kraven, så ”antar jag att det blir den högerregering som röstades ned.”
Det betyder rimligen att först har de som velat testa S-samarbete fått sitt önskemål tillgodosett, men också de som vill se ha borgerlig politik. När S säger nej, kan Björklund internt hävda att det inte är han utan S som avvisar samarbete. Det ger också motiv till att sedan släppa fram Ulf Kristersson som statsminister.
Regeringsbildningen handlar numera om mycket mer än att bilda regering. Att framstå som handlingskraftig även om man inte är det. Att hålla de egna på gott humör och överbrygga stridigheter om vilken väg partiet ska ta. Björklund kan nu i ett utspel tillfredsställa två olika opinioner samtidigt.
Det är tragiskt att kortsiktiga partitaktiska behov kommer i första hand, och landets i andra hand.