Vem har sagt att livet ska vara enkelt? Anders Klarström och jag har alltid delat intresset för musik. Jag minns de tillfällen han spelade piano i samband med partiets möten för att med sina klassiska toner lätta upp den ofta upphetsade stämning som var ett resultat av den s.k. vänsterns mötesstörande verksamhet.
Många människor har passerar genom mitt liv. De flesta har varit trevliga och belevade, men endast relativt få har lämnat ett långsiktigt och bestående intryck. De människor som varit och fortfarande är vid min sida ristas in i min minnesbank och framkallar vibrationer av lycka och sorg. Tryckande nedstämdhet eller uppflammande lyckorus är de känslor som präglar alla människors livsbana, mer eller mindre.
Vem har sagt att livet ska vara enkelt?
När jag för en tid sedan beställde Anders Klarströms memoarer väckte det outplånliga minnen till liv, beställningen är en personlig angelägenhet. Klarströms livsöde innehåller så mycket av mina egna erfarenheter och därför är mina förväntningar höga. Det är en viktig bok.
Jag minns Klarström väl och kan inte dölja min längtan efter att få ta del av hans livsberättelse. Det är inte många människor som delar din offentliga livsuppgift med ett engagemang för samma sak, en återupprättelse av den försmådda nationalstaten som stavas: Svea Rike.
Under 1990-talet mötte jag en ung idealist, en person med integritet och värdighet. Han kom in i Sverigedemokraterna i partiets barndom och mötte ingen konkurrens om partiledarposten. Det stod inte folk i kö för uppdraget som per automatik ledde till stigmatisering och utanförskap, men som också svetsade oppositionen samman. Det var lätt att tappa lusten. Motståndet var massivt i tidningar och på TV.
Den unge Klarström agerade moget och ansvarsfullt, han hade ingen avundsvärd uppgift.
Klarström hade en fördel genom att aldrig behöva bli nedsolkad av något politiskt maktspel, alltid glad med sin götebordsdialekt som klingade likt ljuv musik i mina öron. Han var ärlig i sin övertygelse. Vägen framåt gick genom att värna vår svenska nation, att inte förskingra det arv vi är skyldiga att värna för framtida generationernas väl och ve. Det var tryggheten i vårt folkhem som skulle räddas, inget annat.
Vi har alltid delat ett gemensamt intresse för musik. Jag minns de tillfällen han spelade piano före eller efter Sverigedemokraternas möten. Han lättade med sina klassiska toner upp den ofta upphetsade stämning som alltid var ett resultat av den s.k. vänsterns mötesstörande verksamhet. Det är med vånda jag genom Klarströms bok blir påmind om alla gånger då Sverigedemokraterna blev attackerade av en ursinnig s.k. vänster.
Ett annat gemensamt minne är den kanonad av lögner från medierna om påstådd rasism, om nazism. Klarströms besök på några möten som mycket ung man, kom att prägla hela beskrivningen av honom som person. Det spelade ingen roll att han aldrig engagerade sig för nazismen eller att han tog avstånd från att i Sverige företräda en ideologi som dominerat i Tyskland långt före hans födelse. Ständigt hördes dova toner med bilden från det nazistiska Tyskland när Sverigedemokraterna under hans ledning skulle beskrivas i media. Ultima Thule fick löpa gatlopp i media med liknande beskyllningar, med anspelningar om att vi var ett s.k. Vit Makt band.
Medier, som länge dominerades av vänsterliberal extremism, skapar och underhåller lögnen om ett brunt förflutet. Ingen närmare granskning blir utförd, inga följdfrågor ställs när påståendet ropas ut av hätska motståndare till partiet. Anders Klarström tillbakavisar dessa anklagelser med en beslutsamhet som imponerar.
Sverigedemokraterna blir enligt min mening inte ett helt parti förrän det kan förlikas med sitt förflutna. Ingen inom Socialdemokratin skulle drömma om att ta avstånd från Axel Danielsson eller Agust Palm och detta trots att de fronderade mot partiet. Ingen skulle i evighet döma de som blev anhängare av kommunismen, som Zeth Höglund, utan tillät dem att komma tillbaka och verka i det socialdemokratiska partiet.
Detta vittnar om styrka, att oberörd av motståndarnas beskyllningar handla för rörelsens samlade kraft. Det kan endast ses som ett svaghetstecken att distansera sig från sin historia och inte ge pionjärer den upprättelse de förtjänar. Klarström har en plats i mitt hjärta och jag väntar på den tid då han får upprättelse av partiet. Han har förtjänat den och nu finns verket dokumenterat.
*
Se mer hos Bokus: Prima Victoria: Sverigedemokraterna 1988–1995 (eget förlag, 2018).