Står vi i Sverige inför ett slags paradigmskifte eller vad har vi att vänta? Ett scenario är att S med vänsterpressens benägna hjälp medvetet lockat in Lööf i en rävfälla som kan komma att slå igen av sig själv.
Sedan en tid blåser nya vindar i Europa. Icke socialistiska partier och opinioner har börjat krokna på det socialistiska och vänsterliberala etablissemang som tillåtit en ansvarslös invandringspolitik och att låta sig styras av överstatliga institutioner som EU och FN. Socialdemokratin har närmast utplånats i Frankrike och är kraftigt försvagade i bland annat Tyskland. Vänstern kallar dessa nya vindar för ”höger”, ”anti – globala”, ”nationalistiska” eller ännu värre ”främlingsfientliga” och ”fascistiska”.
Med ”globalisering” avser Europas vänster främst överlåtande av staters beslutanderätt till framför allt EU. Detta är en vantolkning. Det viktigaste med ”globalisering” är att underlätta handel, allokering av arbetskraft, bekämpning av terror, våld och andra grövre brott etc.
När EG bildades 1958 gick 6 länder samman för att skapa en gemensam marknad som senare utsträcktes till en tullunion. Effekten blev en snabbt ökad handel till gagn för hela gemenskapen och dess medborgare. Då fanns 6 kommissionärer med var sitt ansvarsområde. Nu finns det 27 kommissionärer som alla tilldelats ett specialområde där det kan föreslå de mest fantasifulla regler för medlemsstaterna, utan någon som helst förankring hos respektive lands invånare eller i lokala förhållanden, traditioner etc.
Man behöver inte vara statsvetare för att förstå att detta har skapat en förödande byråkrati, korruption och ohemula kostnader utöver de direkta olägenheter som olika EU-direktiv för med sig.
Ett gammalt talesätt säger att; ”Ingen armé i världen kan stoppa den idé vilkens tid har kommit”. Så frågan är nu, står vi i Sverige inför ett slags paradigmskifte eller vad har vi att vänta?
Om vi håller oss till Sverige så har ju socialdemokratin, trots påtagliga motgångar, klarat sig relativt väl jämfört med ett antal systerpartier ute i Europa även om de tappat mark såväl på nationell som regional nivå.
För min del anser jag att ”problemen” i svensk politik började med Fredrik Reinfeldt. Han hade under en tid stora framgångar som ledare för Alliansen. Men han drabbades av två åkommor; dels hybris, dels ett oresonligt hat mot Sverigedemokraterna.
Vad som störde honom mest, betydligt mer än sakpolitiska skillnader, var nog det själva faktumet att ett nytt parti hade uppstått som tog röster från inte minst moderaterna. Det blev prestige på många plan.
Jimmie Åkesson kunde jämföras med en framgångsrik entreprenör som från en ynklig spillra byggde ett politiskt parti som växte sig stort och räknades. Reinfeldt däremot hade, som de flesta inom svensk politik, harvat hela sitt dittillsvarande liv som tjänsteman i ett sedan länge etablerat parti med sin hierarki och interna kultur. Alla vet att en framgångsrik företagsbyggare har betydligt större prestige än en tjänsteman.
Allt detta sårade och förblindade Reinfeldt till den grad att han efter valet 2014 smet ut bakvägen med svansen mellan benen. Moderaterna och hela Alliansen hade lydigt tågat i Reinfeldts ledband och fortsatte efter honom liksom av bara farten. Denna svaghet ledde till den hårresande Decemberöverenskommelsen där de förment borgerliga partierna i Alliansen ”gav bort” makten till vänstern.
Partierna hade injicerats med Reinfeldts SD-hat och vägrade att tala med partiet och bilda en icke-socialistisk regering med majoritetsstöd i riksdagen.
Det krävde modet hos en ung kristdemokratisk kvinna, Sara Skyttedal, för att ”säga upp” det mest principvidriga och odemokratiska politiska avtal som ingåtts i modern tid. De övriga allianspartierna kommenterade aldrig detta ädla tilltag utan teg. De skämdes tyst i ett hörn och hjältinnan hänvisades till kommunpolitiken.
Trots detta har såväl Lööf som Björklund fortsatt ”låtsas” att överenskommelsen fanns kvar. De jämförde ständigt det rödgröna regeringsunderlaget (S, MP och V) med Alliansen. Alliansen räknade med en valvinst 2014. När det senaste riksdagsvalet hållits visade det sig att de rödgröna erhållit 144 mandat i riksdagen jämfört med Alliansens 143. Men nu ville man ändock inte lämna ”walk over” ännu en gång. Man hade väl så mycket självinsikt att ett sådant scenario inte skulle uppskattas av deras väljare.
Samtidigt hade man, liksom Odysseus på sin båtresa från krigets Troja till hemön Ithaka, bundit sig så hårt vid den hata-SD-masten att man kände sig nödsakade att fortsätta agera som om närmare 20 procent av väljarna och riksdagsledamöterna inte fanns.
Utifrån denna position skapades Centern och Liberalerna sitt mantra att man ville bilda en ”alliansregering med stöd över blockgränsen”. Detta mantra upprepades, och upprepas alltjämt, till leda.
Den nya partiledaren efter Reinfeldt, Anna Kinberg Batra, försökte bryta sig ur moderaternas självpåtagna strypsnara med följd att hon lik en persisk satrap fick det så kallade silkessnöret. Efterföljaren, Ulf Kristersson, var stöpt i samma degel och har fått en injektion med beröringsskräck vad SD avser. Kristersson är en småväxt och fåfäng man med drag av Napoleonkomplex och har låtit sig dompteras av inte minst Centerns Annie Lööf. Även Björklund kröp lydigt in under den ständigt nöjt leende och dominanta Lööfs vingar.
Där står vi nu. Löfvén har avsatts som statsminister och har hittills avstått från att ställa upp för en statsministeromröstning i riksdagen. Kristersson har röstats ned av sina egna allianskamrater, Lööf och Björklund. En rent antiborgerlig process har drivits av främst Lööf. Och nu har hon fått uppdraget att sondera i strid mot M:s och KD:s vilja.
Lööf får sola sig i rampljuset att tag till och med sitt nöjda leende fortsätta med sitt hopplösa mantra; ”Jag vill helst se en alliansregering med stöd över blockgränsen och med Kristersson som statsminister”. Hennes tunga är såväl kluven som svart. Jag har tidigare, eventuellt en aning ärevördigt, kallat Lööf för en illistig rävhona. Men hon är snarare att jämföra den tvetungade ormen i paradiset.
Björklund är körd. Han uppträder nu förvirrad och helt genomskinlig. Man väntar på att han skall bryta samman vilket ögonblick som helst. Men han har endast sig själv och sin egen svaghet att skylla på. Han har kapitulerat och säger att han inte kan åstadkomma något som inte Annie Lööf kan. Han har förvandlat sig själv till vad som närmast kan kallas en nullitet.
Lööf har sannolikt stärkts av det helhjärtade ”stöd” hon fått i vänsterpressen. Socialdemokratins Tintin och megafon, Anders Lindberg i Aftonbladet, skriver att C och L inte passar i badtunnan tillsammans med M och KD. Kadhammar i samma blaska ser patetiskt nog C:s och L:s agerande som en seger för demokratin och de osjälviska politikerna, samhällets rakryggade tjänare. Vilken nonsens! Och vilket hyckleri!
Nu finns det som jag ser det två möjliga scenarios.
Eventuellt har Lööf under resans gång spelat under täcket och flirtat med Löfvén som svarat med att diskret killat henne under hakan. Det hela är naturligtvis ett cyniskt spel för att en gång för alla förgöra Alliansen. Det kan naturligtvis sluta med att C och L stöder Löfvén som ny statsminister. Försvaret för detta historiska svek lär väl då bli att det var den enda lösningen såvida man önskade utesluta SD från allt inflytande.
Svekdebatten lär bli förödande. För att minimera skadorna kanske Lööf får C och L att stödja en ren socialdemokratisk regering. Hon har ju lovat att hellre äta upp sin sko än att sitta i en regering med Löfvén. Ett sådant scenario är under alla förhållande ett aldrig tidigare skådat svek från icke socialistiska partiers sida och svekdebatten lär inte vänta på sig. Kanske tror Lööf att hon kan få några slags garantier från S angående olika sakpolitiska frågor? Men vad är ett sådant avtal värt? Och hur preciserat kan det bli?
Det andra scenariot är att S med vänsterpressens benägna hjälp medvetet lockat in Lööf i en rävfälla som kan komma att slå igen av sig själv. Säg att Lööf misslyckas med sitt sonderingsuppdrag, S är inte beredda att ingå något mer detaljerat avtal utan möjligen några allmänna skrivningar om samråd mm. I övrigt fortsätter Löfvén att sitta på händerna och börjar glunka om nödvändigheten av ett extra val.
Detta är naturligtvis ett skräckscenario för C och L. Då kan bilan falla över de två förrädarna redan i början av nästa år. Sannolikt kommer deras dödsångest att öka när opinionsmätningarna duggar tätt inför ett extra val och då deras folk reser sig uti kommunerna och liksom Salomes mor, Herodia, kräver såväl Lööfs som Björklunds huvuden på ett fat. Socialdemokraterna visade sig, föga förvånande, excellera i maktspelets konst och de två clownerna får dansa ut ur manegen. Kanske är detta rent dagdrömmeri?