Den förre moderatledaren har publicerat sin memoarbok ”Inifrån” och i samband med det gjort flera intervjuer i medierna. Hon menar att hennes korta tid som partiledare berodde på att hon tillträdde i en svår tid, och att hon hade bristande stöd inifrån partiet.

Det är intressant. Det är nämligen på exakt samma sätt som två andra kortvariga partiledare och statsministerkandidater förklarar sina misslyckanden: Mona Sahlin (S) och Håkan Juholt (S).

Ett annat sätt att uttrycka det är att de brast i ett avseende som blir allt viktigare: ledarskap. I en svår tid, där gamla sanningar inte längre gäller, ställs extra hårda krav på ledarskap i politiken. Partiordföranden måste förstå, eller i vilket fall ha smarta medarbetare som förstår, vad som är på väg att hända och likt en skicklig schackspelare kunna räkna ut sitt agerande flera drag i förväg. Den som inte gör det, utan försöker agera som man brukade göra förut, hamnar lätt i bakvattnet och blir överspelad.

Att inte ha de egna partiaktiva med sig, utan istället se dem börja framföra avgångskrav i medierna, är något som drabbar den som inte förmår utstråla ledarskap, trygghet och säkerhet.

Min bedömning av Stefan Löfven är att han ofta är förvånansvärt sen på bollen, men han lyckas nästan alltid utstråla trygghet, åtminstone inom de egna politiska kretsarna. Därför saknas avgångkrav mot honom, trots det historiskt dåliga valresultatet. Han har den pondus inom partiet som en ledare måste ha för att slippa avgångskrav i medierna.

Självklart fick Anna Kinberg Batra en svår start, då Fredrik Reinfeldt över en natt lämnade skutan men sedan, av vad jag hört, varit med och dirigerat spelet kring Decemberöverenskommelsen. Om en avgående partiledare leder från baksätet, har man inte de bästa förutsättningarna för att etablera sig som ny partiledare med auktoritet. Många kan ha sett Anna Kinberg Batra som en Reinfeldts marionett. Och den som får det ryktet är lätt att fälla.

Håkan Juholt har berättat att hans misstag var att ge sig ut på en förlåt-mig-turné efter skandalerna med bidragsfusk mm. Det blev fel eftersom makten man som partiledare först måste kontrollera är den över det centrala partikansliet. När han var ute hos medlemmarna i landet, kunde riksdagsledamöter och partitjänstemännen smida ränker mot honom i riksdagskorridorer och på Sveavägen 68 i Stockholm. Han borde så som han efteråt sagt i intervjuer, tagit ledningen över centrala organ i Stockholm först, sedan riktat sig till medlemmarna.

Nu säger Anna Kinberg Batra något snarlikt i en intervju för SVT Forum. Om hon vetat att hon inte hade fyra år på sig, alltså till valdagen i september 2018, utan bara två år på sig att visa resultat innan man från insidan började kräva hennes avgång, hade hon agerat annorlunda.

Ett sätt att etablera intern pondus och auktoritet från början, är att partiet tillämpar en öppen valprocess i partiledarvalet. Det var så Annie Lööf (C) överlevde sina svåra första år. Trots kriser satt hon säkert. Skälet var att Centerpartiet hade tre partiledarkandidater som öppet debatterade med varandra inför omröstningen. Lööf vann klart, och när medlemmarna fått säga sitt ska det mycket mer till för att väcka avgångskrav. När däremot en partiledare är utsedd av en liten klick i valberedningens slutna rum, så som fallet var med såväl Kinberg Batra som med Juholt och Sahlin, ger valprocessen varken tyngd eller tydligt mandat till den som utses.

Det är som att vi i Sverige tror att man automatiskt kan utse en lagspelare till ledare. Men det är två helt olika uppdrag. Att hålla ihop och jämka samman olika viljor internt är en diplomatisk kompromissuppgift. Att leda ett riksdagsparti gentemot svenska folket kräver något helt annat.

Anna Kinberg Batra får nu viss upprättelse när två allianspartier nyligen i riksdagen röstade mot en alliansregering. Splittringen mellan allianspartierna är betydligt djupare än vi från utsidan kunnat se.

I boken beskriver hon hur Liberaler och Kristdemokrater kroknar inför Löfvens hot om nyval hösten 2014. Och AKB fick skulden när alliansen inte lade en gemensam budget eftersom den hade blivit antagen av riksdagen, med SD-stöd. Hon ville göra det men inte de andra.

Kinberg Batra visste alltså tidigt att splittringen var djup, något hon medger i intervju för tidskriften Kvartal: ”Jag såg väl att det kunde hända”, svarade hon om hon kunde förutse att en borgerlig statsministerkandidat skulle bli nedröstad av C och L hösten 2018.

Hon medger i boken att man diskuterade mellan partiledarna om de skulle ”göra slut” men de beslöt att avstå eftersom de ”trivdes ihop och inte föredrog någon framför någon annan”. C och L sa sig beredda att göra gemensam budget inför valet, senast 2018. Det var ”ett sådant där kompromissuttryck som … kan tolkas på flera sätt och skjuter problemen framför sig istället för att lösa dem”, skriver Anna Kinberg Batra.

För mig blir detta bevis på dåligt ledarskap. Man kör på, även om man vet att gamla upplägget inte håller. Det var ju så också Håkan Juholt gjorde, då han framförde mer vänsterprofilerad retorik i sina tal, men lät gråsossarna i partiet fortsätta lägga de konkreta partiförslagen, inte minst budgetmotionen. Det gick inte ihop.

Vad skulle då Anna Kinberg Batra ha gjort? Hon borde först, till valberedningen sagt att hon avser lägga om politiken, att Moderaterna i varje läge ska agera i syfte att nå regeringsmakten, vad andra än tycker om det. Då kanske hon inte blivit vald, men då hade hon sluppit bli syndabock för partiets senfärdighet.

Om hon ändå blivit partiledare borde hon inför installationstalet ställt ultimatum till de övriga i alliansen: antingen tar ni samarbetet på allvar och satsar er prestige i det, eller så avslutar vi det. Det är att lura väljarna att låtsas som alliansen finns, när den i praktiken inte gör det. Som största parti var det Moderaterna som hade mest att förlora om samarbetet upprätthölls som ett kafferep för trevliga samkväm, men inget mer.

Hon borde 2015 sagt att eftersom de andra inte ställer upp på gemensam budget är alliansen ett avslutat projekt. Och att hennes uppgift från den stunden var att erbjuda väljarna ett regeringsalternativ med alla villiga (ungefär som Kristersson gjort först efter valet).

En frigörelse från alliansen hade kunnat vara Moderaternas lycka. Titta på Sebastian Kurz i Österrike. Det traditionella konservativa ÖVP låg 2017 illa till i opinionen när han valdes till partiledare. I valet senare samma år, blev ÖVP största parti. Man bildade regering med högernationella FPÖ och denna tvåpartiregering har nu stöd av 60 procent i parlamentet.

Sebastian Kurz visade ledarskap. Han tog kommando över landets politiska debatt, var stolt och entusiastisk över de politiska förslag i mer konservativ riktning som han presenterade för sitt parti, och skämdes inte över att samarbeta med ett parti som ville gå i samma riktning, även om det ville gå än längre.

Där skulle Anna Kinberg Batra också kunnat vara idag. Men hon tog inte chansen. Hon fortsatte vara en lagspelare som lät Reinfeldts linje rulla på även om den var ur kurs med tiden.

Att vara partiledare i Sverige innebär visserligen, som alla påpekar, stort ansvar. Men denne har också enorm makt i det politiska spelet. Man måste våga använda den. Där tycker jag väldigt många partiledare brustit. Och Anna Kinberg Batra är en av dem.